Med en stark ensemble, stundtals lysande actionscener och en sliskigt nedgången stämning är det här en av årets bättre actionrullar. I ungefär halva filmen. För någonstans på vägen går den här historien om ett gäng korrupta poliser vilse i ett träsk av plot holes, förvirring och orimlighet.

En brasiliansk handritad animerad film har gått och blivit en snackis i festivalsvängen. Och det visar sig att ryktet är sant, för Alê Abreus andra långfilm är en smått briljant liten uttrippad saga så långt ifrån Disney och Pixar man kan komma.

Med avstamp i en succéroman har veteranregissören Hannes Holm skapat en lagom mysig, smårolig saga om en folkislken och självmordsbenägen gubbe som bär på mer hemligheter än man kan ana. Rolf Lassgård är det självklara utropstecknet i en julfilm som aldrig direkt överraskar, men inte heller gör något direkt fel.

Om det finns någon film som får sägas symbolisera hjärndöd dussinaction från Hollywood så kan det mycket väl vara 2015 års upplaga av ”Hitman”. En papperstunn story och svagt manus balanseras dåligt av en lång rad actionscener vi redan sett förut.

”Phoenix” är en snygg och välspelad dramathriller som börjar starkt för att sedan bli allt mer tyngd av ett övertydligt manus och ologiska luckor. Christian Petzold kan bättre.

Ken Loach börjar bli till åren gången men visar inga tecken på att minska sitt minst sagt produktiva tempo. 79-åringens senaste film är en lovsång till Jimmy Gralton – irländaren som använde kultur som vapen mot överhetens förtryck.

Det här med sexiga thrillers blir ibland lite löjligt. Premissen för b-filmen ”The Loft” är ungefär lika fyndig som en 23-årig Paradise Hotel-douchebag. Visserligen ganska snygg, men extremt tröttsam att spendera ett par timmar med.

Brad Peytons undergångsrulle börjar stilenligt med snyggt levererad spänning och lagom mullrande explosioner. Tyvärr övergår det hela till en seg roadmovie med superhjältefarsan The Rock som helst av allt bara vill mysa med sin familj.

”Poltergeist” var en av åttiotalets mest klassiska skräckfilmer och håller bra än idag. Därför är det lite trist att se en nyversion som visserligen börjar bra, men snabbt spårar ur till att bli en filmversion av spökhuset på Gröna Lund.

Disneys senaste science fiction-giv är både uppfriskande annorlunda och deprimerande konventionell. En rakt igenom upplyftande berättelse om hoppets kraft och en utopisk framtid som tyvärr är lika ojämn som en berg och dalbana.

Den nästan två och en halv timme långa resa in i Kurt Cobains inre som ”Montage of Heck” är, gör dokumentären till en vindlande mästerlig skildring av en ångestfylld och nedknarkad musiker. Som mest av allt bara ville bli omtyckt.

Brittiske dokumentärskaparen Morgan Matthews långfilmsdebut gör det mesta rätt. Den är snygg, välspelad och tacklar ett viktigt ämne. Bara den svaga sista akten drar ned intrycket av vad som fram tills dess är en egensinnig och oborstad liten pärla till film.

Rolf Lassgård. Denne svensk films krambjörn till institution. Egentligen räcker det att veta att Lassgård spelar huvudrollen i den här hjärtevärmande småstadshistorian för att förstå vad det är för typ av film. För om någon gång Lassgård spelat Lassgård är det här. Och det inte menat som något negativt.

Det israeliska bidgraget till Oscarskategorin för bästa utländska film är en lika krävande som briljant historia. Ett utmärkt stycke absurd socialrealism toppat med fantastiska skådespelarinsater. Men också mer av en filmad teaterpjäs som kräver tålamod av åskådaren.

Det är inte varje dag man blir överraskad av en amerikansk actionfilm med ett intetsägande namn, men se ibland händer det. För energin, spänningen och drivet i Jaume Collet-Serras krutdoftande actionthriller sitter som en smäck.

François Ozons senaste dramakomedi utmanar könsnormer på ett välkommet vis. Tyvärr är gör inte den lovvärda ambitionen mycket för att rädda en hopplöst sentimentalt såsig film som aldrig vet att sluta i tid. Till slut blir det en klyscha för mycket.

Rysslands Oscarsbidrag är en storslagen sorgesång över det meningslösa i den lilla människans kamp mot korruption och girighet. Det är enstående vackert filmat, välspelat och trots sin långa speltid – oavbrutet fascinerande.