Lagom till paret Rapaces skilsmässa och Noomis stora Hollywoodbreak så får svensk publik avnjuta dem båda i ett svenskt, lågmält drama av den bättre sorten signerad Pernilla August som inte oävet gör sin regidebut. Dramer om att växa upp i dysfunktionella familjer på 1970-talet finns det gott om men sällan görs de så gripande och brutalt ärliga som denna, som för ovanlighetens skull är från ett kvinnligt perspektiv.

I kölvattnet efter ”Hajen” kom (liksom de flesta skräckklassiker) en drös poänglösa, lättglömda kopior. Joe Dantes ”Piraya” var dock något på gränsen mellan mini-”Hajen” med glimten i ögat och en våldsam parodi på inte bara Spielbergs mästerverk utan B-filmer i allmänhet. ”Piraya” är inget för finsmakare men en skön nostalgitripp för fans av 1970-talsskräckisar med badande bikinibrudar och hungriga vattenmonster.

I och med att julen närmar sig invaderas biograferna av sötsliskiga julrullar från Hollywoodfabriken. Vill man få lite omväxling från detta så passar norska ”Hem till jul” bra, ett lågmält drama av ”Magnolia”-typ som dock inte håller hela vägen.

Det känns ofta smått självbelåtet och billigt när skådespelare gör ironiska tolkningar av sig själva men när brittiska komikerna Steve Coogan och Rob Brydon spelar sig själva – två tragiska wannabees med extrema bekräftelsebehov – i en intim, dialogbaserad roadtrip blir det både roligt, intressant och insiktsfullt.

Ibland får man till det på första försöket, och att ha en av hemlandets största stjärnor i huvudrollen gör knappast saken bättre. Romain Gavres regidebuterar med ”Vår dag skall komma”, en bisarr, färgstark och ohämmad studie i utanförskap och identitetskris med den fantastiske Vincent Cassel i ledande roll.

Fängelseskildringar av ungdomar på glid är sällan upplyftande och inte gör det här rumänska dramat något större undantag men däremot får vi ett sympatiskt, minnesvärt porträtt av en tragisk ung man vars omständigheter och otur förvandlar honom till en våldsam kriminell trots goda värderingar och en stark kärlek till familjen.

Med både story (man konkurrerar med flickvännens knäppa son) och stjärnor (John C. Reilly och Jonah Hill) som en typisk amerikansk slapstickrulle så överraskar ”Cyrus” med att vara en fin, ganska lågmäld dramakomedi – därmed inte sagt att den på något sätt är revolutionerande filmskapande.

Ken Loach, den brittiske socialrealismens filmmästare, sätter klorna i Irakkriget och dess konsekvenser när han skildrar en frustrerad och mentalt ärrad soldats sökande efter sanning och hämnd. Adrenalinet pumpar och svetten rinner men de gripande känslorna uteblir dessvärre.

”Hostel”-skaparen Eli Roth skakar liv i subgenren av ”Exorcisten” – en film som efterapats otaliga gånger utanframgång – med oväntat lyckat resultat. I samma dokumentäranda som ”Paranormal Activity” har man skapat en kuslig, effektiv liten independentrysare som inte lär uppnå samma kultstatus som sin föregångare men ger definitivt några sköna kalla kårar för stunden.

Äpplet faller inte långt från trädet heter det. Och samma sak gäller uppenbarligen talang i Ridley Scotts familj när Junior gör ett träffsäkert gripande drama med en puttrande dos humor och en viss ”Twilight”-stjärna i en imponerande rollprestation.

I kölvattnet efter succén med ”Patrik 1,5” kommer något så ovanligt som en gaypolitisk romcom med svensk films outtröttlige situationskomedistjärna Björn Kjellman i huvudrollen. Tyvärr är den varken så vass, rolig eller romantisk som regissören Tova Magnusson vill att den ska vara.