Transformers (2007)

Slutstriden får upp både puls och betyg

Recension av Oskar Smulski

Solsting och regnoväder har gett européerna ödesmättade katastrofvibbar.

Vi behöver trygghet att bottna i. Kanske är det därför det sena åttiotalets leksaksfranchise har tagit över biograferna. Först ut var en ny film med de muterade sköldpaddorna Ninja Turtles som hade bra framgångar på duken under höjden av sin popularitet. Leksaksrobotarna Transformers var mer otippat.

Ingen har gett sig på att fånga deras imposanta gestalt i en riktig spelfilm (en tecknad gjordes 1986). I alla fall inte förrän den explosionsälskande actionroddaren Michael Bay tog saken i egna händer. Och uppriktigt sagt så har han fått mycket att leka med. Stor budget. Stora förväntningar. De hetaste datoreffekterna. Samt den mycket unge och mycket lovande skådespelaren Shia LaBeouf. Kolla på den unge mannen en gång så känner du en doft av 80-talet – inte för att filmen ”Transformers” på något sätt försöker utspela sig någon annanstans än i nutiden, än mindre för att han har hockeyfrilla och midjekorta jackor – utan helt enkelt för att det var en tid då unga lite nördiga killar på duken hade en starkt lysande star quality (tänk Patrick Dempsey eller Corey Haim).

Filmens handling kretsar kring de två stridande falangerna av avancerade utomjordiska robotar – de onda Decepticons som vill förslava universum och de goda Autobots som skyddar allt liv. Deras jakt på den kub som en gång skapade deras civilisation och gav dem liv leder till jorden. Där finns också tonårsgrabben Sam Witwicky som mest vill imponera på skolans snyggaste brud Mikaela. Bästa sättet att få hennes uppmärksamhet är såklart att köpa en häftig kärra. Men snart visar det sig att den gamla bilen hans farsa köpt i själva verket är autoboten Bumblebee, som blir Sams personlige beskyddare mot Decepticons som kommer till jorden i jakt efter kuben och för att befria sin ledare Megatron som en varit nedfryst och övervakad av hemlig militärstyrka i över ett århundrade. Eftersom det var Sams farfar som en gång för länge sen upptäckte både Megatron och kuben hamnar både han och den actionstinna Mikaela snart i centrum för slaget mellan Decepticons och Autobots…

Eftersom ”Transformers” i grunden är en familjeorienterad actionfilm är balansgången mellan robotarnas bärsärkagång och lättsam komik filmens grundbult. Det lyckas förvånansvärt bra i scener som när de gigantiska Autobots ska gömma sig för Sams föräldrar och orsakar en mindre jordbävning (Julie White som mamman är ensam roligare än samtliga komedier på repertoaren just nu). 

Turligt nog för alla fans är robotarna extremt välgjorda och detaljerade med lika delar glänsande krom och blinkande elektronik. Uppfinningsrikedomen har varit stor och man känner släktskapet från andra sci-figiganter som ”I, Robot” och ”Världarnas Krig”. Trots det är filmen åtminstone en halvtimme för lång och man kunde lätt ha skippat några onödiga ”viktigt militärt sammanträde med presidenten på plats-scener”. För att inte tala om karaktärer som 20-åriga blonda signalspanare som gör filmen mer fånig än den behöver vara.

Man kan knappast klandra manuset för någon form av subtilitet. Men Decepticons bärsärkagång i slutstriden får upp både puls och betyg.