The Three Musketeers 2011

Med en aptit för bråk och äventyr beger sig den unge, kaxige D'Artagnan hemifrån mot Paris, för att gå i pappans såväl som sina bokhjältars fotspår - och bli en musketör. Det är början på 1600-talet och i maktens korridorer i Frankrike plottas det för fullt emot kungen. Kung Ludwig, den ofrivillige monarken, verkar mer intresserad av bära rätt färg på kläderna, än ansvaret att leda sin nation. Hans högra hand kardinal Richelieu har utsett en bättre lämpad kandidat - sig själv.

Intriger startas, drottningens stulna halsband planteras hos den brittiske ärkefienden Duke of Buckingham, allt med förhoppningen att huvuden ska rulla. Men vi vet ju tidigt att man icke ska underskatta titelns tre musketörer. En för alla, alla för en. 

Även om det är lätt gjort. Athos, Porthos och Aramis har - förutom namn som låter som otäcka baciller - ett starkt tycke för vin och kvinnfolk, särskilt nu när de känner att deras ställning som kungens fotsoldater inte riktigt är vad den en gång var. "Det finns inte längre någon ädel orsak värd att slåss för", säger de. Men nyanlände D'Artagnans smittsamma naivitet och kämparglöd, för att inte nämna ett flertal vackra damer i fara, får dem snabbt på andra tankar. 

Svärden är sällan still och nästa grupp motståndare är aldrig längre än runt hörnet. I Paul W.S. Andersons tolkning är dialogen - snarare en slumpvis uppsättning klyschiga filmrepliker - mest en nödvändig transportsträcka till nästa actionscen. Och det är väl också där vår regissör gör sig som bäst. När det vankas slagsmål, skjutvapen, sprängmedel - då blir hans lycka total. Och visst funkar väl det, bara man som publik vet vad man ger sig in på.

Här finns det ingen anledning att låta vare sig tidsperioden eller Alexandre Dumas originalhistoria diktera spelets regler. Blir berättelsen bättre med ett eldsprutande luftskepp, ja då kallar man in ett eldsprutande luftskepp - eller två. Påhittiga fällor, dolda slottsgångar och avancerade vapen finns det gott om, och såväl kostymansvariga och scenografer måste ha haft konstant julafton. "The Three Musketeers" är filmen som ständigt vill vara en fröjd för ögat. 

Man kan ju bara önska att hälften av denna energi hade lagts på karaktärerna, som är lika många som platta. Och för ärlighetens skull, var är hjärtat, var är humorn som varit en viktig del av den här sortens matinérullar i alla tider? Nej, att håna musketörernas överviktige hjälpreda Planchet är varken hjärtligt eller kul. Det är mobbning och lämnar en vidrig eftersmak. Oförklarligt och omotiverat, speciellt av tre snubbar som i århundraden ska ha föreställt unga grabbars hjältar. 

Pluspoäng får man dock ge för några av filmens yngre förmågor, särskilt då det franska kungaparet. Freddie Fox och Juno Temple behöver inte många scener eller bildrutor för att övertyga att de är värda att hålla ögonen på framöver. Och så snart Logan "Percy Jackson" Lerman sliter sig från den här typen av tonårsäventyr och hittar roller med mer substans, kan det nog bli folk av honom också.

Medan Anderson, han förblir nog för alltid mannen som tycker att kulor i slowmotion fortfarande är hett. Eller att Milla Jovovich på allvar gör sig bra som actionhjältinna. Men någon ska ju ha den platsen också.