Piraterna! 2012

Brittiska Aardman Studios (ett slags mindre känt Pixar) har nu i 40 år förfinat sin signaturteknik, stop motion-animationer med lerfigurer varav de mest kända heter Wallace och Gromit. Några långfilmer har det också blivit på vägen. "Flykten från hönsgården" var först ut år 2000, men de har även med hyfsad framgång testat på CGI. Deras "Arthur och julklappsrushen" roade biobesökarna så sent som i vintras.

Med "Piraterna!" är de tillbaka där de ändå trivs bäst, mitt i leran. Denna gång för att berätta om ett glatt men misslyckat gäng sjörövare.

Den årliga tävlingen om Årets Pirattrofé närmar sig, och vår huvudperson Piratkaptenen har siktet inställt på att för en gångs skull ta hem pokalen. Han har det snyggaste skägget av dem alla och den mest entusiastiska besättningen. Dessvärre ekar det tomt i skattkistorna, för om sanningen ska fram är de inget vidare duktiga på hela den där plundra-och-döda-grejen... Det ser mörkt ut, tills Charles Darwin korsar deras väg med en liten men viktig upplysning som kan vända på piraternas tur.

Faror, explosioner, monster, övernaturligheter och vilda fighter till havs! Om vi nu snackar om saker jag saknar i den här filmen. För om fyra stycken populära Disneyrullar har skrivit mallen för hur ett sjörövarmatiné på 2000-talet ska se ut, har "Piraterna!" missat den helt. Säga vad man vill om "Pirates of the Caribbean"-filmerna, de senaste har lämnat en hel del kvar att önska, men de har åtminstone haft vett att vara storslagna och fartfyllda och emellanåt också medryckande.

Aardman har snarare lagt all sitt krut på det visuella: miljöerna och hantverket kan man inte klaga på. 7000+ små, små munnar för lerdockornas olika känslouttryck och nånstans runt 200.000 små, små rekvisitabitar - det ligger kort sagt imponerande mycket jobb bakom en sån här film. Det måste man lyfta på pirathatten åt. Själva berättelsen å andra sidan hade mått bra av få lite uppmärksamhet den också, för att fila bort klyschorna och satsa på lite sting och mera skratt. För nu tappar jag intresset för storyn ganska fort, och att döma av tystnaden i biosalongen är det inte många med mig som tycker att det hela är särskilt ha-ha-roligt.

Aldrig direkt jättetråkigt heller. Karaktärerna är som sagt välgjorda och fantasifulla och borde hålla de yngre landkrabborna i publiken någorlunda pigga, samtidigt som en del fyndiga glimten-i-ögat-repliker roar även oss äldre. Enligt mig är "Piraterna!" är som bäst i de subtila små skämten, som att en kvinna i lösskägg smyger runt bland besättningen utan att någon hajar till. Som sämst är den när saker som inte ens är kul upprepas lite för många gånger. Det finns en gräns för hur många stekpannor eller landbryggor kan slås i huvudet på folk innan man tröttnar, och den gränsen passeras tidigt.

Så inte heller denna gång lyckas man komma någonstans i närheten av "Wallace & Gromits" genialitet. Aardmans filmer gör sig helt enkelt bäst i det lilla formatet. Det glimrar till emellanåt med sköna tokigheter, helheten svajar dock värre än en rom-berusad Jack Sparrows koj i full storm. Synd på så rara pirater.