Sunset Boulevard 1950

Filmens öppningsscen hör till de allra bästa i filmens historia, där kameran först flyter över Sunset Boulevard i Los Angeles för att sedan landa vid stumfilm-stjärnan Norma Desmonds (Gloria Swanson) hus. I hennes pool – nu omringad av poliser och journalister - ligger manusförfattaren Joe Gillis (William Holden) döda kropp och det är här som berättelsen tar fart. Gillis agerar berättare och förklarar under filmens speltid vad som hände innan han hamnade i Desmonds pool. Sakta men säkert läggs pusselbit för pusselbit på plats och Gillis speciella relation med Desmond blir allt mer klar. Vi får följa dessa karaktärer i Hollywoods skitiga bakgård där lögner, svek och fulspel är en del av vardagen. 

Redan i öppningsscenen ligger Wilder steget före alla andra rent filmskaparmässigt. Att leka med narrativet på det här viset och berätta filmen i form av flashbacks är ett relativt vanligt grepp idag, men inte på 50-talet. Genom att öppna filmen så bygger han direkt upp mystik och höga förväntningar hos publiken, förväntningar som han självsäkert uppfyller. Publiken vet redan efter fem minuter att filmens huvudkaraktär kommer att dö, men likväl är det förbannat spännande, lurigt och intressant hela vägen dit. Wilder går helt enkelt all-in med ett mycket vågat kort och lyckas med bravur. 

Att ”Sunset Boulevard” ofta visas på diverse filmkunskaps-kurser och liknande är inte heller särskilt förvånande, då den rent estetiskt är fulländad, perfekt, hel. Jag är en sucker för svartvitt foto, och i ”Sunset Boulevard” blir det så vackert som det kan bli. Wilder och hans team har också en enorm känsla för detaljer och komposition, varenda bildruta i filmen kan utan problem ramas in och sättas upp på väggen. ”Sunset Boulevard” är en film som bara luktar film, lyser film, utstrålar film. Många äldre filmer har denna typ av filmisk känsla, och det verkar bli svårare och svårare med åren att återskapa den. ”Gudfadern”, ”There Will Be Blood” och ”Chinatown” är andra filmer som också lyckats med detta, det är filmer där man känner av det oerhörda hantverk och den ovillkorliga kärlek som finns i grunden.

Filmens skådespelare är också med och gör ”Sunset Boulevard” till en oförglömlig film. William Holden, som är oerhört bra i Sidney Lumets ”Network”, gör även här en mycket bra rollprestation som en kämpande, osäker och envis manusförfattare. Den som stjäl showen är dock Gloria Swanson, som med sin tragiska, egocentriska och galna Norma Desmond gör sitt livs roll och ger oss en antagonist i nivå med Darth Vader. Erich von Stroheim som spelar Desmonds stundtals skräckinjagande betjänt Max är även han imponerande i sin roll.

Kort sagt är ”Sunset Boulevard” en klassiker som man måste ha sett. Precis som med exempelvis ”Blade Runner” känner jag att det kan vara lämpligt att se den fler gånger än en för att helt kunna greppa den. Flera av filmens scener är odödliga och citat och referenser som är kopplade till filmen kan inte en själ ha missat. Det som gör att jag trots alla dessa glödande lovord håller inne på det högsta betyget är att det helt enkelt finns ännu bättre noir-filmer. Även om ”Sunset Boulevard” är fantastisk så tycker jag inte att den når lika högt som exempelvis Stanley Kubricks ”Spelet är förlorat”, Orson Welles ”En djävulsk fälla” eller Alfred Hitchcocks ”Främlingar på tåg”. Om man dock är obekant med film noir eller äldre filmer i allmänhet finns det knappas någon bättre startpunkt än ”Sunset Boulevard”.