Pianot 1993

Sedan Ada MacGrath var sex har hon valt att kommunicera med omvärlden endast genom gester.  Men ur den envisa tystnaden föds ett eget sätt att tala på - Ada ägnar sin tid åt att spela piano med all den uttryckfullhet hon vägrar omvärlden. När hennes far beslutar att gifta bort henne med markägaren Alistair tvingas hon och dottern Flora flytta från hemmet i Skottland till sin makes hemort i Nya Zealand. Han är en konkret karl som fattar motvilja mot hustruns alltigenom absorberande kärlek till sitt instrument.

När det otympliga pianot visar sig svårt att flytta från stranden lämnas det oceremoniellt kvar  till Adas förvivlan.  Något som Alistairs bekante Baines, en annan inflyttad västerlänning som slagit sig i slang med lokalbefolkningen maorierna, inte är sen med att utnyttja. Baines ger Alistair lite av sin mark i utbyte mot pianot. Men det stannar inte där. För att få tillbaka sitt älskade piano måste Ada ge honom privata lektioner under vilka hon får foga sig i hans lust.

Pianot är en anmärkningsvärd film. Den utspelar sig i ett Nyezeeländskt landskap som är storslaget, främmande men ändå märkligt igenkännligt. Huvudpersonen yppar inte ett enda ord (bortsett från det inledande och avslutande narrativet).  Filmens tre huvudkaraktärer är färgstarka  och kraftfulla - Sam Neills tillknäppte, ordningsamme patriark Alistair har en hårdhet som döljs av mjuka fraser utvecklas till en motbjudande gestalt alltmer filmen fortskrider. Harvey Keitels vildvuxne urman, Baines döljer något mänskligare under sin primitiva yta. Med primalt begär dras han till Ada som fjärilen till lågan.

Priset för bästa skådespelerska 1993 måste ha varit synnerligen lätt att dela ut. Holly Hunter är brinner som fyrbåk som Ada MacGrath.  Det är hennes livs roll som hon utnyttjar till bristningsgränsen genom att både framföra sin karaktärs musik på egen hand och lära ut teckenspråk till Anna Paquin (som vann bästa kvinnliga biroll för sin roll som Flora). Michal Nymans soundtrack är en av få moderna filmkompositioner som förmedlar riktiga känslor utan något stöd av filmens kontext. Tillsammans utgör Campions  berättelse och soundtracket en fullkomlig helhet, lika levande som Nya Zealands dramatiska landskap. Det är lika eteriskt som erotiskt, lika abstrakt som köttsligt. 

Samtliga skådespelare, det vackert dramatiska skogs och havslandskapet och filmens musik samverkar fulländat för att låta oss uppleva vitaliteten i Campions (med rätta) Oscarsbelönade manus. Det är ett kraftprov från en kvinnlig regissör som vågar träda in på en manlig arena som auteur, som konsekvent bryter mot normer och utvidgar vårt synfält.

Campions filmer handlar om kvinnlig fångenskap och frustration men också om kraften att kämpa emot och sätta avtryck på tillvaron. Även när hennes hjältinnor klassas som sjuka av samhället har de mod och uppfinningsrikedom som få andra besitter. Adas musik beskrivs i filmen som "en känsla som går igenom en, ett ljud som kryper inombords"  Samma ord kan användas för att beskriva "Pianot". Liksom levande musik skiftar filmen en aning varje gång den spelas upp.