Flyga drake 2007

Kvällspressens kontroverser har hunnit före hyllningarna gällande Marc Forsters (”Finding Neverland”, ”Quantum of Solace”) filmatisering av Khaled Hosseinis älskade bok ”Flyga Drake”, då Paramount beslutat att skjuta upp den amerikanska releasen med sex veckor pga en omtalad våldtäktssekvens med en afghansk pojke, som fått det annars så giriga filmbolaget att flytta pojkens familj ut ur Kabul av oro för deras säkerhet. Ett ridderligt beslut helt i linje med filmens budskap om vikten av familjeband.

Historien som berättas sträcker sig över fyra årtionden, vi får följa huvudpersonen Amir under tre av dem. Det hela börjar i Afghanistan under sent 70-tal där Amir växer upp i ett välbärgat hem tillsammans med sin framgångsrike änkefar Baba, och sin bäste vän Hassan, som är son till pappans trogne betjänt. De båda 12-åringarna har trots klasskillnaden starka brödraband och delar kärleken för både amerikanska westernrullar och drakflygning.

Men när Hassan, som alltid backat upp Amir på alla sätt, blir överfallen och våldtagen av ett gäng lokala mobbare, fegar Amir ur och smiter därifrån, Ett skamligt svek som förföljer honom, även långt senare när han tillsammans med sin far emigrerat till Kalifornien efter den sovjetiska invasionen av Afghanistan.

I inledningsscenen och under filmens avslutande del följer vi den vuxne Amir (Khalid Abdalla), året är 2000 och Amir har precis gett ut sin första bok som författare, men bestämmer sig hastigt, efter ett telefonsamtal från en gammal vän att hoppa över signeringsturnén och återvända till det nu taliban-kontrollerade och livsfarliga Kabul för att sona både för sina egna och sin fars synder. Ett beslut som förvandlar filmens västkustvardag till nervkittlande mellanönsternaction, något som tär på filmens trovärdighet men tack vare epilogen knyts det hela ihop på ett värdigt sätt och filmen återfinner sitt verkliga fokus.

Bland skådespelarna fullkomligt glänser den unge Ahmad Khan Mahmoodzada som den förståndige och ständigt trogne Hassan, hans insats är filmens verkliga hjärta och även den iranske skådespelaren Homayoun Ershadi är strålande som Amirs ridderlige och kärleksfulle far. Men den mest intressanta nya bekanskapen görs med dåtidens välmående Afghanistan rikt på kultur, innan ryssar, talibaner, amerikaner ödelagt landet och skapat anarki. Vi får uppleva musiken, kläderna och barnen av ett öppet samhälle där drakar fyller luften och ”Sju vågade livet” dubbas i biograferna. När Amir återvänder till sitt hemland är förändringen total, inga träd växer längre, alla hus är sönderslitna efter år av krig, handikappade säljer sina proteser på gatan för att hjälpa sina familjer och på fotbollsplan stenas otrogna till döds i halvtid.

Trots melodramatiska bitar och ett svajande berättande berör ”Flyga drake” ordentligt, nästan enbart tack vare den starka mänskliga historien, ett starkt betyg då det inte händer ofta på bio nuförtiden. Marc Forster lyckas ännu bättre än Josef Fares med att ta oss bortom nyheternas dödssiffror, med en historia som ger förståelse för att de som är nya ibland oss har en historia värd att lyssna till.