Dredd 2012

Brittiska filmtidningen Empire har korat Judge Dredd till tidernas sjunde bästa serietidningskaraktär, före såna som Iron Man och Hulken. Från debuten på papper under sjuttiotalet tog det honom 18 år att ta steget över till bioduken, reta upp fansen (Dredd behåller hjälmen på, allt annat är en dödssynd!), och nu ytterligare 17 år innan någon vågade sig på ett nytt försök. Buzzen blev fantastisk efter premiären på Comic-Con, det applåderades på Fantastisk Filmfestival, så något måste "Vantage Point"-regissören Pete Travis ha gjort rätt.

Jag förstår själv inte omedelbart charmen med karaktären, den här buttre hjälten vars sammanbitna käke bara släpper igenom så många repliker som situationen kräver. Oftast är det någon hård oneliner som förklarar för busen vem som bestämmer. Det verkar dock gå hem hos fanboysen. Biostolarna vibrerar av fniss. Karl Urbans version sägs vara karaktären mer trogen, har skaparna själva sagt, och de borde ju veta.

"Dredd" är framför allt en film för de redan Dredd-frälsta, men som ny till författaren John Wagners och tecknaren Carlos Ezquerras skapelse lämnas jag heller inte helt utanför. En vanlig dödlig actionsugen får sin beskärda del av kulspruteeld och köttiga avrättningar. Så länge man håller sina förväntningar på den nivån och inte hoppas på något alltför nyskapande, så är det här en actionrulle som håller måttet. En "Die Hard", med coolare vapen. Liknelsen till "The Raid" ligger också nära till hands: båda filmerna utspelar sig nästan enbart i sin respektive stads farligaste lägenhetskomplex. Högst upp i huset gömmer sig bossen (här snyggt gestaltad av Lena Headey med uppskuret ansikte, brittiska tänder och inga skrupler), som via högtalare beordrar alle man till vapen. Alltså simpla men fina förutsättningar för 90 minuters brutala sammandrabbningar, och visst får Dredd och hans nykomling till partner (Olivia Thirlby som tankeläsande babe) det hett om öronen under 90 minuter i ungefärlig realtid.

200 våningar av nerdrogade, skjutglada typer väntar. Det är tur att framtidens lagväktare slipper bry sig om petitesser som pappersarbete, utan har befogenhet att avrätta först och fråga sen. Dredd rör sig lika graciöst som RoboCop, är lika talför som Terminator men samtidigt hänsynslös som Rambo. I en tid där blod och svordomar är en bristvara i actiongenren, kommer denna våldsorgie som en knytnäve i fejset på den hatade PG-13-gränsen. Paul Verhoeven måste önska att han hade gjort den här filmen på 1980-talet.

Men samtidigt som vi får en rejäl dos av Domaren, blir det alldeles för lite av Staden. Den som i någon slags Philip K. Dick-anda borde vara fylld med intressanta moralfrågor, korruption, maktkamper, samhällskritik eller iallafall riktigt schyssta stadsvyer och framtidsbilar. Det är jättesynd att stänga in all action, när man just hintat om en megastad där kaos och kriminalitet härjar. Vad som finns utanför väggarna föreställer jag mig som minst lika fascinerande som Karl Urbans käkben är. Vågar man hoppas på en maffig fortsättning med tredubbel budget? Det känns dessvärre inte så troligt, men här finns definitivt mer att utforska.

Under tiden levererar "Dredd" om du nöjer dig med en lättglömd adrenalinkick. Några stiliga slowmotion-sekvenser - tack vare en drog som alla inhalerar just när det ska till ett blodbad, genomborras kroppar av kulor i extremt slowmotion och allt blir groteskt äckligt och lite vackert på samma gång - gör sig riktigt snyggt på bio i 3D. En slö bakissöndag i soffan där hemma funkar den annars minst lika bra.