The Crown 2016-

Brittiska kostymdramer finns det gott om, och fascinerar många av oss med sin flärd och elegans. Kanske extra mycket idag, i en tid när vi själva går klädda i samma kläder som alla andra och det festligaste vi är med om är den årliga skatteåterbäringen. Kungahus fascinerar. I fantasin, och på tv, är de ett slags Disneyfilmer från verkligheten, eller i varje fall från Jane Austen.

Så mycket mer så när det ligger nära i tiden. "The Crown" är en storsatsning, med sex säsonger planerade, och med nya skådespelare varannan säsong. Tanken är att den ska följa den nuvarande engelska drottningen från hennes faders död till idag.

Det förvånar hur nära inpå vi får komma det brittiska kungahuset, och framför allt drottningen, i och med att flera av dem fortfarande lever. Kanske bör man också akta sig för att läsa in för mycket i det som serien porträtterar; mycket är såklart ren fiktion. Ändå är det för mig, som snarare kan mina Tudors än min moderna historia, förbluffande hur mycket serien visar att jag inte vet. Dimman som dödade tusentals under 1952, Churchills förlorade dotter, hertigen av Windsors nazistkopplingar. För mig bidrar det till spänningen, för andra, mer pålästa, handlar det kanske snarare om igenkänning.

Det är mycket av världen som passerar kameralinsen, och "The Crown" ger en inblick i de strider som stod i Storbritanniens efterkrigstid: det allt svagare Samväldet, och framför allt kampen mellan traditionerna och det moderna i en tid av dramatiska förändringar. Det är inte bara utmaningar för landet i stort, utan också för drottningen personligen. Och trots seriens ganska långsamma tempo blir det aldrig långtråkigt, mycket tack vare de oerhört välskrivna dialogerna och fantastiskt kompetenta skådespelarna. Som tittare hänger man på orden som talas, och väntar spänt på att bomben ska brisera. Och det gör den ju, ofta med snäsiga, otroligt underhållande, kommentarer från drottningen.

Huvudstjärnan är givetvis Claire Foy. Hon är känslig i sin roll som Elizabeth, och lyckas visa både styrka och tvivel, ofta på samma gång. I henne får vi se drottningen ingen av oss tidigare fått lära känna. Och här kommer också första säsongens stora utmaning fram: Hur kan man vara både drottning, en symbol, och individ? Det är lätt att tänka sig att det skulle vara enkelt att vara kunglig: med tjänare, lyx och stora palats, men "The Crown" får oss oundvikligen att fundera. För Elizabeth är det långt ifrån enkelt, och det svåraste av allt är kanske att aldrig visa sig själv, vem hon verkligen är. Att hålla tyst om sina egna åsikter för rikets bästa.

Andra säsongen fokuserar snarare på äktenskapet, som en institution och som en plats att samarbeta och växa. Men det handlar lika mycket om kriser: Suez, prinsessan Margarets olycka, information som inte får komma i fel händer. Serien lägger i en andra växel med sin nya säsong, här är tempot något högre och spänningen starkare. Det är också starkare rent känslomässigt.

Ändå blir det sällan riktigt känslosamt. Tempot hindrar det från att det blir alltför dramatiskt, på alla nivåer. Visserligen har det med seriens värdighet att göra, och säkert med respekt för personerna och historien. Ändå kan jag inte låta bli att ibland vilja skruva upp volymen på det hela.

När eftertexterna kommer för sista gången är imponerad min främsta reaktion. Sällan hittar man serier som är så välgjorda och stilsäkra som denna. Nästa gång vill jag bara bli lite mer manipulerad.