Shameless 2011-2020

Drama Komedi
USA
55 MIN
Engelska
Shameless poster

Synopsis

Välkommen hem till familjen Gallagher i Chicagos fattigaste stadsdelar. Den försupne fadern Frank gör inte mycket för att hålla samman sin sexhövdade barnaskara och Gallagher-barnen har därför lärt sig hantera situationer som vanligtvis kräver en förälder helt på egen hand. Bygger på den brittiska förlagan från 2004.
Ditt betyg
3.9 av 522 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
SÄSONG
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
SÄSONG 1
SÄSONG 2
SÄSONG 3
SÄSONG 4
SÄSONG 5
SÄSONG 6
SÄSONG 7
SÄSONG 8
SÄSONG 9
SÄSONG 10
01
Pilot
2011-01-10
02
Frank the Plank
2011-01-17
03
Aunt Ginger
2011-01-24
04
Casey Casden
2011-01-31
05
Three Boys
2011-02-07
06
Killer Carl
2011-02-14
07
Frank Gallagher: Loving Husband, Devoted Father
2011-02-21
08
It's Time to Kill the Turtle
2011-02-28
09
But at Last Came a Knock
2011-03-07
10
Nana Gallagher Had an Affair
2011-03-14
11
Daddyz Girl
2011-03-21
12
Father Frank, Full of Grace
2011-03-28

Recensent

Emma Brink

8 juni 2014 | 05:01

Dramakomedi med kolsvarta undertoner

"Shameless" är vad man mitt i prick skulle beskriva som en dramakomedi med svarta undertoner. Kolsvarta. Men med strålande skådespeleri och en äkthet som gör att serien drabbar en både känslomässigt och fysiskt så är det en av de senaste fem årens mest underskattade serier. (Recension av säsong 1-3.)

"Shameless", eller "The William H. Macy Show" som jag skulle vilja kalla den, tog mig med storm när den hade premiär på Showtime i januari 2011. "Shameless" är en amerikansk remake av en brittisk förlaga som nu rullat i 11 säsonger. Och även om William H. Macy gör sitt livs roll som den svårt alkoholiserade, svårt själviske och fullkomligt hopplöse sexbarnspappan Frank Gallagher så finns det fler exempel på strålande skådespel och karaktärer i denna smutsiga och ibland magvändande serie.

I Chicagos fattiga South Side lever den minst sagt dysfunktionella familjen Gallagher. Äldsta dottern Fiona (Emmy Rossum) är den som tar hand om och försörjer sina fem yngre syskon och pappa Frank är mer en belastning än en hjälp till familjens överlevnad, vilket gör att han den mesta tiden lever som uteliggare eller bor hos någon han ljuger eller utnyttjar för pengar eller husrum. Någon heder eller samvete finns det inte heller bland barnen, men man kan man inte eftersträva det när man måste göra allt för at få mat i magen. Men kärlek, det finns det gott om bland syskonen Gallagher som inte skyr några medel för att rädda varandras skinn.

I familjen finns också tonårssönerna Lip och Ian. Lip är superbegåvad i skolan men låter sin talang gå till spillo, om han inte kan tjäna en hacka på att skriva prov åt andra. Ian, ung och homosexuell och kanske den minst stereotypa sådan som går att se på TV. Han har en relation med den gifte muslimske man som äger affären där han extraknäcker. 12-åriga Debbie avgudar sin pappa trots att han alltid sviker henne och att sen en annan framtidsbana än den kriminella för tioåriga Carl är att ha en väl positiv syn på livet. Till sist finns minstingen Liam, en svart liten pojke, som alla utom tydligen familjen Gallagher inser är en halvbror som Frank inte rimligen kan vara biologisk pappa till.

Frank skyr inga medel när det kommer till att tillskansa sig pengar utan att jobba för dem. Försäkringsbedrägeri, sälja sina organ, fria till en cancersjuk kvinna i hopp om att hon ska dö snart, låtsas leva i en homosexuell relation för att få särskilda bidrag och förmåner, sadistsex med en kvinna för mat och husrum, anmäla sina egna barn till socialen, gräva ner en död släkting i trädgården och fortsätta leva på hennes pensionspengar. Till och med att lura i sin tioårige son att sonen har cancer. Men trots sina idoga försök så hamnar han alltid till slut i en soptunna eller snödriva för full för sitt eget bästa.

Frank fasta övertygelse är att hela världen är skyldig honom, högljutt och otröttligt låter han alla veta att det minsann är han som är offret. Trots att man ofta skrattar åt Frank och hans på något sätt beundransvärda initiativförmåga så sätter man liksom skrattet i halsen när man inser hur det här drabbar hans familj. Hur han gång på gång sviker sina barn, som inte alltid har tak över huvudet eller mat för dagen. Och det är inte bara det att han inte hjälper till, han sätter bokstavligt käppar i hjulet för dem och visar dem bara kärlek när det finns egen vinning i potten.

Under största delen av säsong ett så flyttar Frank in hos den agorafobiska grannen (Joan Cusack) som behandlar honom som en kung, i utbyte mot sadistiskt sex.

I "Shameless" är ingenting tillrättalagt. Inte i hur de ser ut, vart de bor, vad det har på sig, hur de har sex, de svarta tröttringarna under Fionas ögon eller hur de hanterar sina innersta plågor. Allt är realistiskt och ibland smärtsamt att bevittna. Och jag kan ibland svära att jag känner stanken av fylla, spya, svett och kiss efter någon av Franks eskapader.

Men "Shameless" är långt ifrån dyster TV som visar hur illa ställt vissa har det. Komedidelen i serien är också stark och allt som oftast så ligger fokus på hur den här familjen ändå övervinner sina svårigheter. Den visar att det också finns en frihet i att leva utanför samhällets ramar och system. Dessutom ligger mycket av humorn, som trots allt är svart, i det absurda i många av de situationer som familjen hamnar i, även om de egentligen är hjärtekrossande sorligt att de drivits så långt i sin kamp för överlevnad.

"Shameless" är förnyat för en fjärde säsong och jag rekommenderar serien starkt.

| 8 juni 2014 05:01 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (1)
3
I den pågående showtime-serien “Shameess” har vi under fyra säsonger och fyrtioåtta femtiominuters långa avsnitt fått följa den dysfunktionella familjen Gallagher liv. Med den karaktärsdrivande handlingen skapas ett otroligt stort engagemang för seriens faktorer och dramat och humorn fungera enormt välgjort och twistat att tankarna förs till den suveräna tv-serien “Six feet under” (2001-2005), dock tar “Shameless” det hela till ett ännu mer extremt ultimatum i en icke-forcerad provokativ nivå med raka skildringar utan moralisk väckarklocka, ett passande sätt att summera “Shameless” i jämförelse med “Six feet under” skulle jag säga är – “Six feet under” utan själ. Fadern Frank Gallagher ägnar hellre tid för alkohol än för sin familj, dessutom har modern Monica lämnat sin familj helt och hållet då hon har svåra psykiska problem, vilket gör att den sexhövdade barnaskaran får klara sig själva. Det största ansvaret ligger hos storasystern Fiona som nu i princip är tvungen att verka som en målsman för tonåringarna Lip och Ian dom cirka 10-12 år gamla Debbie och Carl, och slutligen lilla Liam. Vi får följa dom i sina försök till överlevnad och någon form av familjegemenskap, deras förhållanden med partens och kanske svårast av allt vetskapen av att deras föräldrar har lämnat dom. Vad jag upplever som ett mönster för dom mest engagerande och lyckade tv-serierna är dess karaktärsdrivande drag, att konflikterna och handlingen alltid fullt ut vilar på karaktärerna, detta innebär att intresset hålls uppe baserat på personlighetsgalleriet, vilket är en betydligt mer svår aspekt som långa tv-serier måste handskas med. Detta är “Shameless” absoluta behållning, detta bero givetvis dels på manusets täta organiserande av alla karaktärsfördjupningar och eventuella utvecklingar men det som lyfter upp det till en otroligt storhet är skådespelarensemblen som verka totalt trovärdigt till alla situationer, alla skådespelare förtjänas att hyllas för sina insatser, men den mest minnesvärda insatsen är nog ändock William H. Marcy (som spelar fadern Frank) som skapar ett djup i sin karaktär trots hans i många avseenden själviska och odrägliga personlighet sympatisera vi med karaktären, och detta är ett resultat av skådespeleri snarare än manusuppbyggnad. Vad som dock kan brista något är när karaktärernas alla möjligheter till att sätta sig i olika situationer spelas ut till ett ultimatum och en förutsägbarhet skapas, så som att spela ut otrohets-kortet som ett dramatiskt inslag men när det egentligen är en ganska uppenbar situation som manusförfattarna borde avböjt för, vid tanke på upprepningar och uppenbara möjligheter som spelas ut. Men i majoriteten av konflikterna spelas korten ut på ett genialt sätt och vi som tittare blir en del av varje (huvud)karaktär och kan helt följa med i seriens steg för dess så väl komiska som tragiska delar, eller både och på samma gång. För att återgå till seriens provokativa inslag och dess överskridande av gränser finns detta dels i dess gestaltning av alkoholism, även fast vi får se dess konsekvensers förödelse, är dess främsta perspektiv ur alkoholistens egna, detta är egentligen ett mycket logiskt val, men reflekterande finns ej över alkoholismen. Att seriens inte stannar upp för att granska om karaktärerna handskar utefter godhet eller ej är mycket befriande och ligger som grund för såväl tankar om människan men också en mycket stor humor. Detta gäller alla själviska val i serien, så som otrohetsaffärer och övergivande och utnyttjande av sin egna familj, det kan ses som frustrerande och provocerande, men jag ser det snarare som frigörande och som en avgörande pelare i seriens personliga utstrålning. Kameratekniken är effektivt lämpad för tv-seriens atmosfär och hela dess känsla, med en klippning som smälter samman med situationernas karaktärsmässiga innebörd, vilket gör den som ett riktigt välgjort verktyg som åskådarens öga. Likt så musiken har en anpassningsförmåga till en atmosfärisk känsla, dock används i princip enbart populärmusik montage, som i huvudsak verka mellan scenerna för att förstärka dess känslomässiga uttryck. Även fast denna musiken inte bidra med några känslomässiga nödvändiga inslag är det inte hellre ett störande moment, utan het enkelt något vi obestridligt kan konstatera som ett attityd-artat intressant inslag. “Shameless” har en otroligt inneslutande kraft och det är svårt att inte slukas ner i dess värld, och verkligheten vi får ta del av är både komisk, tragisk, abnorm och dramatisk och är för tittaren bokstavligt talat skratt och tårar. Det är även mycket imponerande hur stabilt dom fyra säsongerna tytt sig, det går enbart att spekulera om hur långt det hela kommer hålla denna jämna nivå, kanske är det dags att dra sig tillbaka när den är på topp, det gavs tillfälle i den intensiva fjärde säsongen, men detta skapar en stor spänning om vad som nästa säsong kommer bidra med, och engagemanget och det stora intresset finns givetvis kvar för alla älskade karaktärer. Anton Carlson Ursprungligen skriven i April 2014.
Läs mer
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu