Riverdale 2017-

Som tween brukade jag läsa serietidningen ”Acke” i badkaret, oftast tillsammans med en jordgubb-milkshake (inte olika den Acke med vänner avnjuter på Pop's). Den var en första introduktion till tonårslivet, om än ett amerikaniserat sådant. Jag avundades djupt Veronicas walk-in-closet och Beckys perfekta hårsvall.

Trots min korta period som fan blev jag fortfarande förvånad när jag fick veta att ”Acke” skulle bli TV-serie. Värderingarna i de gamla tidningarna är så skeva att jag inte kunde föreställa mig någon ta i konceptet med tång. Det är könsstereotypt och sexistiskt så det förslår. Men så har ”Riverdale” premiär och den bjuder på allt annat än den mysiga äpplepaj-doftande atmosfären jag är van vid.

Här har förfallet börjat och blodiga mordplatser, kyliga bordellmammor, maffiakonspirationer och seriemördare kantar tonåringarnas vardag. Tänk ”Veronica Mars” möter ”Gossip Girl” med bisarra inslag i ”Pretty Little Liars”-anda. Tonårsdramat tycks ha nått sin klimax.

Redan med första avsnittet står det klart att serieskaparna tagit avstamp i de något mörkare ”Acke”-tidningarna som publicerats på senare år. Vi får veta att Ackes klasskamrat Jason Blossom blivit mördad. Scenografin och fotot är maxat. Modern teknik varvas med bortglömda reliker och färgkontrasterna är lika vibrerande som i serietidningen. Ackes hår är direkt övernaturligt rött och Beckys hästsvans än mer perfekt än jag mindes. De tycks som hämtade ur valfri superhjälteserie i sina respektive signaturfärger.

Men trots de skräddarsydda uniformerna är karaktärerna komplexa. Becky är allt annat än den ”duktiga flickan” jag är van vid. Acke slits mellan sina två största intressen: musiken och fotbollen, och Veronicas pappa försörjer familjen på minst sagt skumma affärer. Jughead Jones, a.k.a. Soprot, är son till ledaren för ett motorcykelgäng och kostymören har till och med lyckats göra hans fula mössa moderiktig.

”Riverdale” har alla element som förväntas av en tonårsserie: hånglet, bästisarna och ryktesspridningen, konkurrensen, men tack vare de märkliga inslagen blir handlingen allt annat än förutsägbar. Stora dramaturgiska skeenden avslutas plötsligt mitt i en säsong, andra avklaras på en kvart. Tack vare komplexiteten hos karaktärerna agerar de oförutsägbart och detta bidrar till spänningen. Fint är också att den konstant försöker bryta mot de normer som de gamla tidningarna stod för genom att göra tittaren uppmärksam på slut-shaming, objektifiering och sexuella trakasserier. Emellanåt blir detta dock lite humoristiskt då det var längesedan jag såg så mycket magrutor i en serie riktade till 13+, men jag uppskattar ändå gesten.

Jag fnissar också till då hejarklacksledaren Cheryl Blossom besvarar Veronicas och Beckys kyss med ”Check your sell by date, ladies, Faux-lesbian kissing hasn't been taboo since 1994.” Dialogen flörtar också ständigt med populärkulturella referenser. Dessutom kan serien ses som en hyllning till äldre tonårsdramer då flera av föräldrarna spelas av 90-talsstjärnor som Luke Perry ("90210"), Mädchen Amick ("Twin Peaks"), Molly Ringwald ("The Breakfast Club") och Skeet Ulrich ("Scream").

Serieskaparna har verkligen lyckats skapa känslan av att allt är möjligt. Och ska vi tro serieförlagan är det också så. Det lär nämligen finnas ett zombienummer! Dessutom finns fanteorier som tyder på att Beckys mamma, Alice Cooper är en häxa. Jag ser klart fram emot nästa säsong.