Hamilton 2020-

Föreställ er ett Stockholm chockerat av terrorattentat. Tyvärr är det inte en omöjlig sits att sätta sig i, med Cmores nya thrillerserie placeras vi där ännu en gång. Carl Hamilton har under januari och februari synts på våra skärmar igen för den femtioelfte gången, den här gången i den inte helt ologiskt namngivna serien ”Hamilton”. I huvudrollen ser vi nu Jakob Oftebro (”Kon-Tiki”) som en yngre version av agenten än de andra vi sett. Tidigare har skorna fyllts av bland annat giganterna Peter Haber och Stellan Skarsgård.

Själv har jag inte sett någon av de tidigare filmatiseringarna av Jan Guillous böcker, eller läst någon av förlagorna för den delen. Så den här nya serien var min entré in i Hamiltons spionerande värld, och jag måste säga att jag är rätt glatt överraskad. Det här är en serie med höga produktionsvärden som verkligen anstränger sig att visa upp det också. Handlingen är för det mesta rätt spännande och skådespelet går det inte heller att säga något emot med många av våra bästa i biroller, bland dem Krister Henrikson, Annika Hallin och Suzanne Reuter (den enda vars talanger faktiskt är rätt slösade).

Säsongen börjar med ett extra långt avsnitt, en tv-film kan vi kalla det för. Vi möter här Carl Hamilton nyligen återvänd till Sverige efter otroligt hemliga studier i Amerika. Under ett första maj-tal i kungsgården skakas huvudstaden av ett bombattentat som kunde slutat värre om det inte vore för Hamiltons ingripande, det visar sig nämligen att de superhemliga studierna har gjort honom till ett mänskligt vapen och en känslolös superduperhemlig agent. Men vem jobbar han för egentligen? Det är frågan vi ställer oss genom många av säsongens avsnitt, och det är även det som gör att ”Hamilton” sticker ut ur mängden i Sveriges smockfulla detektiv-katalog. Tillskillnad från de gubbiga polis-kollegorna Beck och Wallander som är rätt solklara med vilket lag de lirar för är den här karaktären ibland lite osäker själv. Att han är god är aldrig under tvivel, men är dom han jobbar för det?

Under säsongens gång hoppar Carl mellan diverse underrättelsetjänster, bland dem Henriksons militära specialenhet OP5 och Säpo. Alla dessa olika allianser är som sagt det som får ”Hamiltons” handling att fungera, det är spännande att se alla dessa olika parter som jobbar för olika organisationer men slutändan för samma sak. De gnabbas med varandra och tjallar bakom ryggen på varandra till pappa stadsminister (Thomas Hanzon). I Säpos kontor spenderar vi mest tid, för där har vi nämligen en glatt överraskande och viktig roll.

”Hamiltons” största bedrift är att de placerat den alltid lika fantastiska Nina Zanjani i en biroll så stor att den nästan kan klassas som delad huvudroll med Oftebro. Hon spelar Kristin Ek, en benhård Säpo-agent som ändå har något på spel. Det är nämligen problemet med Carl, han är en kall människa utan några insatser som är vidare intressanta. Under seriens gång får han ett kärleksintresse (Katia Winter) men det är rätt genomskinligt att hon bara existerar för att sätta något på spel för den annars blanka kanvasen. Det är nästan så att Hamliton skulle passa bättre som biroll i sin egen serie. Tyvärr är bara det som händer Hamilton intressant, inte Hamilton i sig. Antagligen så är det just därför de gett Zanjani en så pass stor roll som hon faktiskt har här, hon är någon med otroligt hett temperament som ofta gör henne mer ont än gott och ett familjeliv som är på bristningsgränsen tack vare ett jobb som tar upp all tid. Om det är en sak jag lämnar denna serie med så är det en bekräftelse till hur fantastisk Nina Zanjani är, och hur mycket större roller hon förtjänar.

Så vad håller tillbaka serien? Det tar ett bra tag innan serien drar igång på riktigt. Jag kan tycka att mycket av det som händer fram tills avsnitt fem kunde tryckas ihop till två eller tre avsnitt. Den är dessutom rätt polisklyschig, trots försöken att förnya. Scenerna är smockade av illrött arga polischefer som gormar om att ”Idag och ingen annan jävla dag ska vi ta dom jävlarna om det så innebär att vi ska skicka upp varenda jävla helikopter!”* Serien kan också innehålla spår av en stereotypiskt energidrycksdrickande dataexpert med bandana och långt hår, som kallar terroristhackarna för Noobs i högt uppsatta polismöten.

Mycket på ytan känns alltså ganska gjort, men gräver man lite djupare finns det ändå en del matnyttigt att ta ifrån ”Hamilton”. Serien kämpar för, och lyckas att, hålla sig relevant med inslag av både Fake News och cyberförsvar i Hamiltons jakt för att stoppa vidare terrorattentat. När takten väl dras upp efter avsnitt fem rusar allt mot en rätt rafflande final som slutligen får det hela att faktiskt kännas rätt tillfredställande, trots att det finns många serier där ute som känns rätt lika.

En extra eloge ska ”Hamilton” ha för att den fått Krister Henrikson med en underbart svengelsk brytning yttra ordet ”fuckat”.

*Ett eller två extra "jävla" kan möjligtvis ha lagts till av mig, men vilket? Det får ni titta själva för att se.