Med ”Urchin” regidebuterar Harris Dickinson (”Triangle of Sadness”) med en modern köksbänksrealistisk berättelse om en hopplös ung man på fel sida om lagen. Filmen rymmer inslag av det övernaturliga som gifter sig väl med den i övrigt mycket verklighetsnära skildringen av nutidens London.
Det är ett hårt liv för den hemlöse Mike, spelad av en strålande Frank Dillane (”Harvest”). Han har hamnat på sniskan och lever dag för dag genom att tigga, stjäla och försöka hustla sig fram i den tuffa samtid som präglar Londons gator.
När Mike misshandlar och rånar den vänligt sinnade Simon uppstår ett av filmens få humoristiska ögonblick. Mike försöker övertyga polisen om att rånet skedde i självförsvar, men i ljuset av Englands omfattande övervakningssamhälle får han snabbt veta att allt finns på övervakningskameran. Dickinson visar, med endast en bild på Mikes ansikte, att han skickligt kan navigera i gränslandet mellan misär och komedi på ett lekfullt och övertygande
Vi får aldrig riktigt veta var Mike kommer ifrån eller vad som lett honom till detta öde, men det visar sig vara till filmens fördel. I stället lär vi känna en djupt plågad ung man och ges utrymme att själva tillskriva honom en bakgrund och sympatisera med honom, trots att han gör det svårt för oss.
Mike gör tappra försök att förbättra sitt liv, och vid ett senare möte med sitt offer Simon ser vi en glimt av mänsklighet. Han blir tydligt berörd av det han utsatt denne vänliga själ för. I övrigt rör sig Mike dock i ett konstant undvikande av ansvar för sina handlingar, något som även hans tillfälliga kökschef påpekar när Mike ber om ännu en chans: chanser har du fått – nu måste du sluta beklaga dig. Mike ges möjligheter gång på gång, blir väl omhändertagen och har dessutom kompetensen att landa på sina fötter, men han saknar disciplin och tilltro till sig själv. Det är plågsamt att se hur han gång på gång förstör för sig själv och sårar dem som vill komma honom nära.
Filmen har några mindre starka partier, bland annat – konstigt nog – de scener där Dickinson själv medverkar som skådespelare. Han är utan tvekan duktig och gör sin roll väl, men jag blir något tagen ur dramat och upplever att helheten blir spretigare. Han hör inte riktigt hemma här. Scenerna känns också mer framtvingade än resten av filmen. Kanske beror det på att ”Urchin” i övrigt nästan uteslutande förlitar sig på mindre kända ansikten, och att Dickinsons filmstjärneglans gör det svårt att fullt ut köpa honom som missbrukare. Det är dock ett mindre problem i en annars stark berättelse.
”Urchin” övertygar genom att aldrig skriva oss på näsan, men lyckas ändå dra in oss i ett rått och känsligt drama om missbruk, medmänsklighet och inte minst samhällskritik. Frank Dillane är filmens stora behållning; han spelar med frenesi och gör modiga val som mycket väl kan leda honom till större och mer publika roller.