I djurens rike älskar alla den omåttligt populära ligan för roarball – en basketliknande sport, fast med klor, klövar och horn. Geten Will (Caleb McLaughlin, “Stranger Things”) har dyrkat det lokala favoritlaget Thorns sedan han var en liten killing i hemstaden Vineland, och är särskilt fäst vid lagets stjärnspelare, pantern Jett Fillmore (Gabrielle Union). Hans högsta dröm är att en dag vara med i laget själv. Men det finns ett problem: inga mindre djur har någonsin spelat i proffsligan. Det allmänna uttrycket är att “smådjur kan inte lira”, vilket effektivt stänger alla små och mellanstora djur ute. Men hur skulle en liten get kunna mäta sig med pantrar, bufflar, varaner och lejon ändå?
Om man frågar Will själv vore det inga problem, för självförtroendet är det inget fel på hos den unge, snabbfotade geten. Möjligheterna för att kunna visa vad han går för är däremot sämre. Men när Jetts ärkefiende, hästen Mane Attraction (Aaron Pierre, “Mufasa – Lejonkungen”) utlyser en allmän utmaning till alla invånare i Vineland ser Will sin chans. Han ska minsann visa att smådjur är värdiga en plats på planen med de stora bestarna.
Det är minst sagt uppfriskande med en animerad film om djur som inte känns alltför polerad och perfekt, varken i intrig eller i budskap. Regissörsduon Tyree Dillihay och Adam Rosette lyckas bjuda på en klassisk berättelse om samhörighet och att våga ta sig an något som är så mycket större än en själv, utan att hänfalla varken åt alltför mycket trams eller alltför mycket slisk. En film med lagom humor och även lagom sensmoral, men låt inte det ljumma ordet lagom verka avskräckande; innebörden här handlar om att balansera en noga avvägd vågskål som inte tippar över till att bli varken en pajig skrikfest eller en klistrig moralsaga.
Sprakande animation
Produktionsbolaget Sony Animation ligger även bakom megasuccén “Kpop Demon Hunters”, och den visuella stilen från de koreanska demonjägarna känns även igen här. Färgsättningen och karaktärsanimationerna är nästan sprakande i sitt uttryck, vilket verkligen ger historien ett lyft. För själva grundstoryn i sig är inte särskilt originell – det är bildspråket och de utomordentligt välcastade röstskådisarna som tillsammans ger filmen det där lilla extra som gör den minnesvärd och intagande. Bland annat bjuds vi på basketlegenden Stephen Curry som gör rösten till Thornsgiraffen Lenny, näsapan och tränaren Dennis görs av komikerveteranen Patton Oswalt, och som om inte Caleb McLaughlin vore nog så bjuds vi även på mer ”Stranger Things”-alumi hos David Harbour som noshörningen Archie.
Medan Will längtar efter en chans att spela med de stora djuren har Thorns viktigaste spelare allt annat än lätt. Trots att Jett har spelat i så länge och tagit så många poäng har Thorns aldrig vunnit en Klo – den trofé som går till det segrande laget i roarballturneringen. Jett är praktiskt taget besatt av att vinna årets Klo, och är villig att göra vad som helst för att vinna den. Kommer hennes ärelystnad komma i vägen för en seger?
Med “GOAT – Bäst i världen” visar Sony att de i allra högsta grad spelar med i den högsta ligan av animationsvärlden, och med tidigare lyckade titlar som “Spider-Man: Into the Spider-Verse” och ovan nämnda demonjägare ser framtiden onekligen ljus ut för animerad film.
Snabbfakta ”GOAT – Bäst i världen”
Regi: Tyree Dillihay & Adam Rosette
Skådespelare: Caleb McLaughlin, Gabrielle Union, Patton Oswalt, Nicola Couchlan, David Harbour, Nick Kroll, Stephen Curry
Genre: Animation
Speltid: 1 timme 40 minuter
Svensk biopremiär: 11 februari 2026
MovieZines betyg: 4/5
