Det har gått sju år sedan Star Wars senast intog bioduken, och redan under de första minuterna av ”The Mandalorian & Grogu” känner man varför den här typen av berättelser fortfarande gör sig bäst på en massiv duk i en mörk biosalong.
När Ludwig Göranssons musik dundrar igång och Din Djarin gör entré i sin skimrande beskar-rustning och börjar göra livet surt för imperiets skumrask ställer sig nackhåren genast i givakt. Det är trots allt något speciellt med Star Wars på bio – oavsett hur många tv-serier på Disney+ vi matats med under tiden.
Regissören Jon Favreau tar här sin hjälmförsedda prisjägare och hans gröna lilla vapendragare från streamingformatet till långfilm, och resultatet känns på många sätt precis som väntat: större, snyggare och mer actionfyllt än tv-serien. Frågan är bara om det räcker.
Mando och Grogus nya uppdrag
Handlingen tar vid nästan direkt efter den tredje säsongen av ”The Mandalorian”. Din Djarin har lämnat Mandalore bakom sig och tagit an Grogu som sin adoptivson och lärling. Tillsammans utför de nu uppdrag åt New Republic för att röja upp i resterna av Imperiets fall. Science fiction-drottningen Sigourney Weaver gör Star Wars-debut som deras uppdragsgivare, och fans av den animerade serien ”Star Wars Rebels” får njuta av att se mer av Zeb Orrelios i live action-format som deras kompanjon.
När Mando får ett nytt uppdrag som innebär att hitta Jabba the Hutts förlorade son Rotta (med en oväntat melankolisk Jeremy Allen White som röst) vävs de alla in i ett omvälvande äventyr där både lojalitet och överlevnad sätts på prov.
Visuellt imponerande men frustrerande försiktig
Visuellt är ”The Mandalorian & Grogu” ofta riktigt läcker. Actionscenerna har mer tyngd, miljöerna känns större och flera sekvenser påminner om varför Star Wars fortfarande är så bra på att sälja känslan av ett levande rymdäventyr. Särskilt filmens första akt har ett driv som serien ibland saknat, och Grogu fortsätter vara ett litet kaosväsen som stjäl scener nästan bara genom att existera.
Samtidigt finns det något frustrerande tryggt över hela filmen. Det här är i grund och botten bara ett längre avsnitt av ”The Mandalorian”, snarare än den stora filmiska händelse som steget till bioformatet kanske borde ha inneburit. Berättelsen tuggar på i välbekanta hjulspår och filmen vågar nästan aldrig skaka om sina karaktärer eller sitt universum på riktigt.
Den tredje säsongen av tv-serien lämnade ändå en del lösa trådar och öppna möjligheter – men här verkar man inte ha någon som helst ambition att dyka djupare i mytologin eller utforska karaktärerna. Jon Favreau har sagt att han vill att nya tittare ska kunna ta sig an filmen utan att ha någon vidare kännedom kring serien, men där tror jag han skjuter sig själv i foten – och alla inbitna Star Wars-fans får vådaskott.
Ingen ny Star Wars-klassiker
Det gör dock inte ”The Mandalorian & Grogu” till någon dålig Star Wars-film. När filmen lutar sig mot charm, westernkänsla och klassiskt rymdäventyr är det fortfarande väldigt lätt att ha roligt tillsammans med Mando och Grogu.
Med många fysiska sets, praktiska creature-effekter och Star Wars-miljöer som vi aldrig tidigare sett på stor duk är det inte svårt att förtrollas av hantverket och försvinna in i en annan värld. Eloge ska också ges till vår svenske Oscarsvinnare Ludwig Göransson som här expanderar sitt redan ikoniska score med synthiga, nästan dubstep-liknande, teman som ger filmen lite extra puls.
Men någon ny ”Rymdimperiet slår tillbaka” eller ens nästa stora kapitel för Star Wars känns det aldrig som. Det här är mer comfort food för fans som redan älskar serien än ett måsteäventyr som tar galaxen framåt. Ibland räcker det ganska långt. Men efter sju år utan Star Wars på bio hade man kanske hoppats på lite mer än bara “ett till avsnitt”.
Snabbfakta om ”The Mandalorian & Grogu”
Regi: Jon Favreau
Medverkande: Pedro Pascal, Sigourney Weaver, Jeremy Allen White
Speltid: 2 timmar 12 minuter
Premiär: 20 maj 2026
Visas på: Bio
MovieZines betyg: 3 av 5
