Finns det någon annan filmserie med lika höga toppar och låga dalar som ”Alien”? Jag håller även fast vid ståndpunkten att ingen film i serien har lyckats nå samma kvalité och stämning som originalet från 1979 av Ridley Scott.
James Cameron kom nära med den annorlunda och actionpackade uppföljaren ”Aliens – Återkomsten” (1986) och fjolårets ”Alien: Romulus” av Fede Álvarez är enligt mig det bästa vi fått sedan originalet, fram tills nu.
Tv-serien ”Alien: Earth” av Noah Hawley (”Fargo”, ”Legion”) fångar stämningen i ”Alien” väl, utan att för den delen bara kännas som en feg kopia. Den gör även mycket nytt och spännande med franchisen, som tar den till nya intressanta och motbjudande höjder.
Peter Pan, underbarn och monster
”Alien: Earth” utspelar sig två år innan händelserna i ”Alien”, när rymdfarkosten Maginot kraschlandar på jorden – rakt in i en skyskrapa som ägs av underbarnet Boy Kavalier (Samuel Blenkin) och hans megaföretag Prodigy Corporation.
I vanlig ordning finns det slemmiga monster ombord på skeppet, som miljardären vill åt. Här möter vi Wendy (Sydney Chandler), som är en ny typ av syntetisk människa med ett dödssjukt barns medvetande inom sig. Med övermänsklig styrka och evigt liv är hon och flera andra ”barn”, som likt Wendy lånar sina namn från karaktärer i berättelsen om Peter Pan, entreprenörens nästa stora projekt.
Vi får även lära känna Wendys äldre bror Joe (Alex Lawther, känd från ”The End of the F***ing World” och ”Andor”), som är en sjukvårdare som får i uppdrag att hitta överlevande på det kraschade skeppet. Samtidigt rör sig cyborgen Morrow (Babou Ceesay) i krokarna, som har ansvar för att hålla varelserna på skeppet vid liv.
Det är en intressant ensemble av ansikten vi får möta, som verkligen kompletterar varandra. Jag gillar framförallt Babou Ceesays insats som den kallhamrade men innerst inne godhjärtade cyborgen som är villig att göra vad som helst för att slutföra sitt uppdrag, samt hybriderna som i slutändan bara är barn i en robotkropp.
Relationen mellan de två syskonen som trodde att de förlorade varandra väcker fängslande tankar om artificiell intelligens. Är det verkligen Joes syster i den nya kroppen, eller bara en kopia av hennes minnen och personlighet? Vad spelar det för roll?
Serien lyckas även blanda olika toner väl, från ”Alien”-doftande skräckscener i kalla korridorer till actionladdade ”Aliens”-pangande och filosofiska tankegångar i Ridley Scotts ”Blade Runner”.
Mer än bara blodtörstiga xenomorpher
Monstren som plockats upp av USCSS Maginot får minst lika mycket utrymme som de mänskliga (eller?) karaktärerna. Utöver riktigt slafsiga scener med en xenomorph i bärsärkagång får vi stifta bekantskap med en rad andra varelser, som ibland är ännu läbbigare än det ikoniska monstret designat av H.R. Giger.
Sakta men säkert får vi lära känna de skräckinjagande små liven, som alla som tittar förstår kommer rymma och gå loss på allt och alla. Favoriten är utan tvekan det lilla ögat med tentakler, som kan vara det bästa science fiction-monstret jag sett på länge. Har du sett serien vet du vad jag pratar om. Har du inte det, vill jag inte avslöja för mycket utan låta dig själv få uppleva alla äckliga och nervkittlande scener.
Jag gillar även att xenomorphen ofta skildras med en snubbe i dräkt eller fysiska specialeffekter, istället för datorgenererad grafik. Precis som i originalet gör det att varelsen känns äkta och därmed mycket mer skräckinjagande än när den och andra monster målas upp med CGI. Av just den anledningen är det lite trist att den faktiskt inte är ”på riktigt” hela tiden och att inte fler av monstren är praktiska effekter.
”Alien: Earth” är rent generellt en väldigt snygg tv-serie, som lyckas fånga estetiken och stämningen från ”Alien” samtidigt som den känns modern och har något eget över sig. Noah Hawley verkar dock ha en enorm förkärlek för överlappande övergångar (crossfades), vilket inte alltid är så snyggt. Det blir ibland lite väl övertydligt vad de försöker förmedla. Jag är inte heller helt såld på användandet av rockmusiken som avsnitten ofta avslutas med.
Dum & dummare, eller ett smart manus?
En kritik som förekommit en hel del på nätet efter varje avsnitt är att de flesta karaktärerna beter sig rent ut sagt korkat ibland och att manuset är sisådär. Peter Pan-liknelserna bankas kanske lite väl hårt in i skallen (speciellt med tanke på att Disney själva har en klassisk filmatisering som refereras i serien), men i övrigt gillar jag tematiken och dialogen.
Angående idiotin tycker jag det känns medvetet från manusförfattarna, då jag tolkar det som att de försöker skildra att människor faktiskt inte alltid agerar helt logiskt alla gånger. Speciellt inte när något de bryr sig väldigt mycket om står på spel.
Att hybriderna som ju faktiskt är barn i vuxna robotkroppar beter sig ologiskt är liksom väntat, vilket jag tycker är ett av seriens starkaste teman som vi får utforska.
En nästan perfekt ”Alien”-upplevelse
”Alien: Earth” är enligt mig den bästa upplevelsen som franchisen har levererat sedan originalet. Den är som en nästan perfekt mix av olika saker som jag gillar med ”Alien” – från blodig skräck till filosofiska frågeställningar om vår plats i universum.
Alla avsnitt är kanske inte lika bra (speciellt inte som det klockrena femte avsnittet), men ”Alien: Earth” känns varken för kort eller för lång, utan har en alldeles lagom längd för vad den vill berätta.
Jag väljer att citera ”Alien”-drottningen Sigourney Weaver som avslutning:
– Den har verkligen blåst upp några av de teman som alltid funnits i ”Alien”-serien, och jag tycker att den är så vackert rollsatt och välgjord. Jag kan inte tro att det är tv, ärligt talat.
Alla 8 avsnitt av ”Alien: Earth” är tillgängliga på Disney+.
Läs också: ”Alien: Earth” kan vara det bästa som hänt franchisen sedan 1979
Läs också: Sigourney Weaver imponeras av ”Alien Earth”: ”Kan inte tro att det är tv”