När ”Uncharted”-serien av Naughty Dog hade sin början 2007 var de främsta inspirationskällorna tydliga – Steven Spielberg och George Lucas filmer om skattletaren Indiana Jones. Spelen är rikigt bra och gör en snygg spelbar tolkning av de klassiska matinéäventyren, men det betyder inte nödvändigtvis att en film baserad på spelen är en given succé.
I ”Uncharted” ser vi Tom Holland (känd från ”Spider-Man: No Way Home”) som en yngre tolkning av den äventyrslystne Nathan Drake, som drömt om att hitta sjöfararen Ferdinand Magellans legendariska skatt ända sedan hans bror Sam berättade om den innan han försvann. Vilken tur då att Sully (Mark Wahlberg) dyker upp med en av nycklarna som kan leda till skatten och förhoppningar om att de kan hitta vår hjältes försvunna bror. Den andra sidan av myntet är att skurken Moncada (Antonio Banderas) också är ute efter skatten, som anser att hans redan förmögna och inflytelserika familj har arvsrätt till den.
Det som följer är en händelserik och världsomspännande skattjakt fylld med både träffsäkra och slappa blinkningar till spelserien (berättelsen känns framförallt lånad från ”Uncharted 4: A Thief’s End”), halvdana skämt och explosiva actionscener. Det som främst skaver är att manuset inte känns överdrivet bra då det känns som ett rörigt hopkok av händelser från alla spelen i serien, som som sagt inte tvunget fungerar lika bra när man överför det till ett helt annat medie. Den popcornsdoftande actionfesten jag får följa med på är helt klart underhållande, men det saknas djup i karaktärerna och premissen de befinner sig i.
Tom Holland gör en skapligt bra Nathan Drake, där kemin mellan honom och Sully framförallt fungerar. Dock känns Hollands tolkning lite tråkig, vilket kanske beror på det halvdana manuset som mest känns som en ursäkt för att visa de bombastiska scenerna från spelen. Även Sophia Ali som följeslagaren Chloe Frazer fungerar bra, men det är som att alla konflikter och vändningar mellan karaktärerna knyter en knut kring sig till slut. Filmen är dessutom sådär överdrivet humoristisk som Marvel-filmerna kan vara ibland, där skämten träffar ungefär lika ofta som skurkarna träffar med sina pistolskott. Spelen kan helt klart vara ganska skojiga och inte minst Nathan Drake själv, men här blir det nästan lite för mycket. Det märks ganska tydligt att det är Ruben Fleischer som ligger bakom regin, vars ”Venom” brister just av den anledningen.
Som actionladdad blockbuster är det egentligen inget fel på ”Uncharted”, då den bjuder på en kavalkad av häftiga scener som lånade från spelen. När Tom Holland (eller en stundtals datoranimerad version av honom) klamrar sig fast i lådor som hänger ut från ett flygande plan och fysikens lagar upphör är det bara att skratta, gråta eller helt enkelt hänga med i vansinnigheterna som målar upp sig på bioduken. När Nathan får ett piratskepp sulat rakt i ansiktet utan en skråma är det dock bara att plocka fram skämskudden. En detalj som inte är trogen spelen, som mest är bra, är att den är ganska tom från menlösa eldstrider och fokuserar mer på häftiga ”set pieces”.
I slutändan är ”Uncharted” en helt okej popcornrulle som inte kommer göra något filmhistoriskt avtryck, samtidigt som jag blir stundtals underhållen av den hjärndöda, spelhyllande och skämtsamma actionfesten. Det är en typ av skattjakt till äventyrsfilm som jag kan sakna, som nämnda ”Jakten på den försvunna skatten” eller ”National Treasure”, som trots sin mellanmjölkiga helhet inte tråkar ut mig totalt. Dock hoppas jag fortfarande på en riktigt bra filmatisering av en film, som inte mest känns som en billig och själlös kopia.
”Uncharted” har svensk biopremiär den 16 februari.
