Redan från första scenen känns det som att allt är dömt att gå åt helvete. James Gray planterar en obehaglig känsla av undergång direkt från start.
Men han gör det inte genom stora dramatiska utspel utan små subtila gester, vardagliga men stela middagar och människor som ler men inte verkar känna särskilt mycket glädje alls.
Filmen utspelar sig i Queens 1986 och följer ingenjören Irwin Pearl och hans familj, som lever ett ganska vanligt liv men samtidigt drömmer om något mer och större. Irwins bror, den före detta polisen Gary, verkar ha lyckats bättre i livet, åtminstone på ytan.
När möjligheten till en lukrativ affär med ryska gangsters dyker upp hoppas familjen kunna förändra sin tillvaro. Men situationen blir snabbt farlig när Irwin börjar gräva lite för djupt i verksamheten.
Kvävs av sina lögner
Gray imponerar verkligen med hur han bygger upp spänning med väldigt små medel. I en av filmens mest nerviga scener vaknar Irwin upp mitt i natten av en kamerablixt och inser att någon tagit sig in i huset. Egentligen händer inte mycket, men Gray drar ut på varje reaktion och rörelse och låter tystnaden och ovissheten bli det som gör scenen så outhärdligt spännande.
“Paper Tiger” är en film där intensiteten ligger i det som puttrar under ytan och i allt som inte sägs. Ju längre berättelsen rör sig in i konsekvenserna av kopplingen till ryssarna, desto mer känns det som att karaktärerna håller på att kvävas av sina val och lögner.
Filmens fokus ligger inte så mycket på den undre världen, utan på människors bitterhet, på drömmar om mer och på familjelojalitet. Den organiserade brottsligheten finns där som en skugga och som ett tvivelaktigt och rent livsfarligt sätt att nå sina mål. Gray är dock tydlig med att inte romantisera kriminaliteten eller våldet. Tvärtom känns allt bara väldigt smutsigt och tragiskt.
Det visuella, med sitt mörka, eleganta och lite melankoliska bildspråk, är en av filmens stora styrkor. New York skildras genom skuggor och gammaldags, varm ljussättning som för tankarna till klassiska äldre amerikanska kriminaldraman.
Fotot av Joaquín Baca-Asay (“Bones and All” och “The Lost Daughter”) är fyllt av dämpade färger och ett nästan drömlikt ljus som får staden att kännas både vacker och sönderfallande på samma gång. Han håller kameran ofta nära skådespelarnas ansikten och fångar deras paranoia och desperation i små uttryck och skiftningar.
Ingen är nöjd
Sedan är det såklart vansinnigt välspelat på alla håll. Framför allt är Scarlett Johansson smärtsamt övertygande och gör sin bästa roll på länge. Hon spelar en kvinna som försöker hålla ihop sig själv och sin familj, samtidigt som allting runt omkring och inom henne långsamt rasar samman.
Det finns en väldigt stark scen där hon egentligen knappt säger någonting, men hennes blick och uttryck talar mer än ord någonsin skulle kunna göra.
Adam Driver är också helt fenomenal. Hans Gary bär på ett självförakt som genomsyrar hela honom, som om han hela tiden försöker övertyga sig själv om att han fortfarande har kontroll. Miles Teller, som hans nästan provocerande naive broder Irwin, gör också allt rätt men bleknar lite i jämförelse med de andra två.
Ingen av karaktärerna känns egentligen nöjd med sitt liv, och det är just det som gör filmen så sorglig men också obekvämt mänsklig.
Med “Paper Tiger” lyckas Gray skapa en mörk och fängslande New York-thriller som underhåller och skrämmer. Den är rätt klassiskt berättad, men lyfts av en fullständigt lysande ensemble och den effektiva krypande spänningen.
Snabbfakta om ”Paper Tiger”
Regi: James Gray
Medverkande: Adam Driver, Scarlett Johansson, Miles Teller
Speltid: 1 timme 55 minuter
Premiär: TBD
Visas på: TBD
MovieZines betyg: 4 av 5
