Marvels cinematiska universum har haft något av en upplevd svacka efter “Avengers: Endgame”. Jag håller visserligen inte med (med något undantag – tv-serien “Secret Invasion” är lätt det sämsta Marvel har gjort) men mottagandet de senaste åren har onekligen till stor del varit svalt.
Så frågan är om “Thunderbolts” är filmen som kan locka tillbaka den tvivlande publiken? Mitt svar är ett övrtygat ja. Det står inte och trampar i gamla inkörda helicarrier-spår, men den tar tillbaka den klassiska Marvel-känslan och visar upp sig i en uppdaterad dräkt.
Ett hemligt uppdrag inleder “Thunderbolts” . Yelena Belova (Florence Pugh, som gör rollen för tredje gången efter “Black Widow” och “Hawkeye”) hoppar från taket på ett höghus, samtidigt som hon ifrågasätter sin tillvaro och meningen med livet.
Tankegångarna leder till beslutet att ta ett sista hemligt uppdrag innan hon gör något mer meningsfullt. Men ett sista uppdrag slutar sällan lyckligt, och snart ser Yelena sig tvingad att ingå i en ohelig allians för att klara den berömda livhanken.
“Thunderbolts” är Yelena Belovas film, inget snack om saken. Det betyder inte att de andra saknar skärmtid. De syns och de har att göra, och på så sätt är det en fungerande och rättvis ensemblefilm. Fast Yelena är historiens emotionella centrum.
Även om vi får inblickar även i de andra karaktärernas känslor (det är en viktig del av handlingen), så är det Yelena som bär den huvudsakliga utvecklingen.
Inte mig emot. Jag tror det var klokt att fokusera på en karaktär på det viset. Det ger oss ett tydligt ankare att hänga fast vid, och filmen känns aldrig splittrad. Det ger filmen en viktig känslomässig tyngd.
Intressant nog så känns “Thunderbolts” på många sätt som filmen “Black Widow” borde ha varit. Inte handlingsmässigt, däremot när det kommer till stämning och storlek.
Visst, vi har lite storslagen action även här, och när det kommer till den stora fajten mot slutet så är det en stor del av New York City som ligger i farozonen, men det är samtidigt återhållsamt på ett sätt som “Black Widow” aldrig var. På ett sätt som passar en film om spiontyper som utför hemliga uppdrag åt en tvivelaktig CIA-chef.
Valentina Allegra de Fontaine (den alltid lika underbara Julia Louis-Dreyfus) är vår tvivelaktiga CIA-chef. Hon har sedan “Black Panther: Wakanda Forever” varit generaldirektör för myndigheten, något som inte gått helt smärtfritt. Valentina utreds nämligen för fuffens. Det är detta fuffens som tvingar våra anti-hjältar till samarbete.
Och tur är det. För jag gillar varenda karaktär här, det är kul att se dem igen och de har som tur är en riktigt bra personkemi med varandra. De flesta, i alla fall. Taskmaster (Olga Kurylenko) har åtminstone en väldigt mycket snyggare mask än i “Black Widow”. Var hade de gömt den förra gången?
John Walker (senast sedd i “The Falcon and the Winter Soldier”, återigen spelad av Wyatt Russell) är visserligen ett rövhål men han är duktig på det. Ghost (Hannah John-Kamen) får större utrymme här jämfört med “Ant-Man and the Wasp” och det passar henne. Hennes kraft, att för en kort stund kunna röra sig igenom fasta föremål, är perfekt för en superhjältefilm. Red Guardian (David Harbour) är gruppens stora (med betoning på stora) hjärta, är den som lockar till flest skratt.
Bucky Barnes (Sebastian Stan) är veteranen i sammanhanget och han spelar sin roll med ära. I “Thunderbolts” har han blivit vald till Representanthuset i USA:s kongress (efter att uppenbarligen ha lyckats med den kampanj vi fick nys om i “Captain America: Brave New World), och försöker nu påverka världen med mindre våld än vanligt.
Och så var det då Bob (spelad av Bill Pullmans Marvel-debuterande grabb Lewis Pullman). Bob har genomgått något som kallas Sentryprogrammet, vilket leder till svåra konsekvenser. Bob är en komplicerad karaktär med en mörk koppling till filmens stora skurk, Void. Han blir också nyckeln till Yelenas utveckling.
Jag vill nämna att Bob är ännu mer invecklad i serietidningarna och det är riktigt imponerade hur effektivt de har kokat ihop hans historia till vad vi ser i den här filmen.
Övriga karaktärers historia och motivation förklaras också. Med enkla medel, och fullt tillräckligt för att du inte ska behöva ha sett 35 filmer och 13 tv-serier på Disney+ för att fatta grejen. Det är skönt.
Jag vet inte om “Thunderbolts” är filmen som kommer locka tillbaka fansen till MCU, men jag hoppas och tror det. Den har intressanta och underhållande karaktärer, gestaltade av sedvanligt starka skådespelare. Den har explosioner och snygga slagsmål. Den har känslor och personlig utveckling. Vad mer kan vi begära av en superhjältefilm?
Ingenting. MCU är tillbaka, kort sagt, och framtiden ser jävligt ljus ut.