Efternamnet Shyamalan skapar såväl vissa förväntningar som orosmoment. M. Night Shyamalan har med åren etablerat sig som en regissör vars meriter inkluderar både klassiska rysare (främst genombrottet ”Sjätte sinnet”) och hånade kalkoner (en generös rad titlar). Med det ur vägen kan man med ”The Watchers” konstatera att dottern Ishana Shyamalan visar prov på talang och egen personlig stil, medan pappa befinner sig stadigt i bakgrunden som producent.
Handlingen följer unga, amerikanska Mina (Dakota Fanning) som flytt vardagen och personligt trauma hemma och jobbar i en djurbutik i Irland. Under ett leveransuppdrag får hon motorstopp med bilen ute i skogen och finner snart en mystisk stuga där tre främlingar påstår att de bevakas av hotfulla varelser med specifika regler. Tiden går och det blir alltmer osäkert om de någonsin kommer kunna ta sig därifrån – med livet i behåll.
Shyamalan har även skrivit manus efter A.M. Shines roman och har efter TV-serien ”Servant” tagit sig an en relativt vågad utmaning för sin filmdebut. En begränsad miljö, få karaktärer samt introduktionen av nya, färska varelser samt deras egen inte helt okomplicerade mytologi. Ska man jämföra med pappas mer kommersiella popcornrullar så är det här också en brist på stora Hollywood-stjärnor och visuellt publikfrieri.
Detta till filmens fördel då den aningen mörka och dystra tonen gör att man tar det övernaturliga och magiska på allvar. Den tar sig an förvånansvärt tunga, mänskliga teman som identitet, sorg och att betala för sina avfärders synder utan att bli alltför pretentiös eller svårsmält.
Shyamalan balanserar skickligt karaktärsutveckling med spänning och kalla kårar. Till skillnad från genrens regler etablerade av ”Hajen” och ”Alien” så väntar man inte alltför länge med att presentera de välgjorda och lagom utstuderade titelvarelserna. Det blir istället deras motiv och bakgrundshistoria som berättelsens poäng så småningom landar i.
Stor eloge ska även gå till skådespelarna som undviker överspel i vad som stundtals liknar ett teaterstycke. Det är särskilt fint att se Fanning få stråla i skräck igen – hennes första filmen i genren på nästan 20 år sedan ”Hide and Seek”. Hon visar här att hon växt upp från charmig barnskådespelare till en stark, vuxen huvudrollsinnehavare.
Hon har en kraftfull motpart i irländska Olwen Fouéré, som med roller i ”Mandy”, ”Tarot” och den inte helt lyckade ”Texas Chainsaw Massacre” blivit något av en ny skräckdrottning. Med rakryggad attityd spelar hon gruppens självutnämnda ledare, som man är osäker på om man ska hata eller älska.
Oliver Finnegan – även han långfilmsdebutant – imponerar som gängets bångstyriga yngling. Endast Georgina Campbells (”Barbarian”) rollfigur känns aningen underutvecklad och den som lämnar svagast intryck även om insatsen är stabil.
Om du trodde att namnet Shyamalan skulle leda till en och annan twist så trodde du helt rätt. Men om man igen ska göra den svårundvikliga jämförelsen med pappa M. Night, som blivit något av filmtwistarnas kung, så känns de här välförtjänta. Det handlar inte så mycket om chockmoment som en naturlig ingrediens i berättelsen.
Det är möjligen inte en perfekt film och kommer inte tillfredsställa alla, speciellt inte de blodtörstigaste skräckfanatikerna. Här finns lite eller inget våld, blod eller jump scares men istället symbolism och metaforer som inte alltid uppskattas av genrens fans.
Minas trauma, dess skildring och inte helt oförutsägbara upplösning är inte heller filmens starkaste sidor. Men med Fannings pålitligt sympatiska närvaro Shyamalans påtagligt personliga stil gör att vi accepterar filmens smärre brister. Det är en sådan härlig känsla att se färskt blod inom skräckfilm leverera något nytt och annorlunda. Så mycket mer än bara monster i skogen och en perfekt distraktion från trötta franchises, uppföljare och remakes. En lovande långfilmsdebut av Ishana Shyamalan vars namn absolut är värt att lägga på minnet.
