Upptakten; New York City, nutid. En alldaglig, medelålders man går in på en diner med en bunt dokument i handen. Där träffar han en äldre, betydligt rikare och mer välekiperad herre. Dokumenten byter hand och en mobilselfie dokumenterar mötet, innan Huffman som mannen heter, försvinner iväg på tåget iväg ifrån oss och ur filmen.
Det enda vi hör från honom är dagliga meddelanden till den mystiska Ash (en utmärkt Riz Ahmed). Ashs existens tycks röra sig mellan låsta källarutrymmen med hemliga dokumentskåp och AA-möten, när han inte skuggar visselblåsare på stan.
Ash är nämligen en sorts mäklare, eller medlare, som garanterar visselblåsares säkerhet mot att de returnerar bevisen. Som hans nästa kund Sarah (Lily James) till exempel. Sarah är en forskare som har stulit dokument från företaget hon jobbar för, då de försökt mörklägga farliga biverkningar i en ny gröda. Nu är hon förföljd och trakasserad. Hon vill inte vara visselblåsare längre, utan lämna tillbaka rapporten, hålla tyst om det hela, och få tillbaka sin trygga tillvaro.
“Relay” är i grund och botten en ganska så generisk konspirationsthriller. Vi känner igen typerna; de väna offret som söker hjälp, och den klipska hjälten som tycks vara den enda personen i hela världen som kan lösa problemet (och som mot sin vilja tar alltför stora risker när känslor börjar smyga sig in i bilden).
Hantlangarna med Sam Worthington och Willa Fitzgerald i täten är alldeles för unga och snygga för att vara helt igenom trovärdiga. Fitzgerald får knappt prata alls. Hon bara äter och tuggar. Popcorn, snacks, och sörplande på en läsk emellanåt. Bekvämt tillbakalutad, cool och uttråkad med en livstid av yrkesbrottslighet bakom det släta ansiktet. Bara tandpetaren fattas.
Behållningen är att se Ash dra dem vid näsan om och om igen. Han ligger hela tiden steget före. För vad som höjer nivån på filmen och gör den speciell, förutom Ahmed, är Justin Piaseckis (“Expandables 4”) kluriga manus. Jag njöt stort av alla överraskande vändningar. Ingen “Westworld”-röra här inte, utan på det stora hela logiska händelseutvecklingar som leder berättelsen framåt.
Okej, kanske mer i första delen än mot slutet, men berättelsen flyter på så fint att den är alltigenom underhållande och håller uppmärksamheten till 100 procent. Dessutom snyggt filmad i ett livfullt New York, ofta nattetid.
Filmtiteln kommer från en kommunikationsform för blinda – ett genialiskt nav i berättelsen. “Tri-State Relay System” är en offentlig tjänst för döva och hörselskadade. När Ash knappar in sina meddelanden på en typ av skrivmaskin för döva läses de upp högt av telefonisten till personen i andra änden av telefonen. Han har alltså aldrig direktkontakt med sina kunder, och samtalen är skyddade enligt lag från husrannsakan och beslag.
“Tri-State Relay System” sparar heller inga samtalsloggar, vilket gör telefonnumren omöjliga att spåra. (I och för sig skulle man ju som hantlangare kunna tänka sig att muta, be, eller slå vad som sagts ur telefonisterna, som repeterar all information om vart Ash och visselblåsarna ska ses och göra. Dessa känns märkligt neutrala till den uppenbara skumraskinformation som förmedlas.)
David Mackenzie (Cannes-nominerade “Hell or High Water”) står för regin. “Relay” hade världspremiär på Toronto i höstas, och fortsatte till Tribeca-festivalen där jag såg den. Filmen går upp på amerikanska biografer i augusti, och (förhoppningsvis) snart därpå i Sverige. Så håll utkik och missa inte detta underhållande thrillermysterium!