Ska man ge Ryan Murphy något så är det att lyckas med det tveksamma i att förvandla våld, mord, trauma och tragedier – både riktiga och fiktiva – till sexig kitsch och camp. Den senaste, fjärde installationen i serien om några av USA:s mest ökända mördare är inget undantag.
Här ser det dock ut som om Murphy själv valt att vara frånvarande och överlämna facklan till partnern Ian Brennan, vilket märks på gott och ont. Det är inte målat med lika överdrivna penseldrag, vilket gör det enklare att ta historien på allvar – men enstaka extrema infall matchar illa med den i övrigt dämpade tonen.
Historiskt yxmord på föräldrar
Kanske börjar skaparna kämpa med vad de ska göra med sina historiska mördare, deras brutala brott och inte minst dysfunktionella familjerelationer. I detta fall följer vi Lizzie Borden (Ella Beatty) som i slutet av 1800-talets Massachusetts anklagades för att ha mördat sin pappa (Charlie Hunnam) och styvmamma (Rebecca Hall) med en stor slaktaryxa.
Förutsägbart nog inleder man med de två blodiga morden, däremot i en annan version än den som visas senare, utan någon direkt anledning. Därefter lär vi känna den nästan kusligt känsliga och ensamma Lizzie i hennes miserabla familjesituation. Inledningsvis liknar hon nästan en naiv Disney-prinsessa med sin besatthet av blommor och fåglar.
Detta förstärks ytterligare av att det främst är den elaka styvmodern med stort S som är antagonist och Lizzies stora plågoande. Hon tjatar om sin kinesiska soffa, kallar Lizzie för korvfingrar och kastar i bästa ”Mommie Dearest”-stil het soppa på en piga.
Det är ”Askungen” i Ryan Murphys värld, med en typiskt oklar ton. Å ena sidan sympatiserar man självfallet med den oskyldiga, stackars Lizzie som ständigt behandlas som antingen luft eller skit.
Å andra sidan är det svårt att inte fnissa åt den parodiskt ondskefulla styvmodern, där en festlig Hall tillåts marschera runt med vild blick och slänga ur sig bitska förolämpningar mot allt och alla.
Men det etableras alltför tidigt hur hemskt Lizzies liv är och varför hon – eventuellt – begick de hemska morden. Som vanligt leks det med fakta och sanning, då Borden aldrig dömdes och planering samt utförande är spekulation och skvaller.
Romans är seriens hjärta
Seriens hjärta infinner sig när hushållerskan Bridget Sullivan (Vicky Krieps) anländer och inleder en djup vänskaplig och så småningom romantisk relation med Lizzie. Beatty (”If I Had Legs I’d Kick You”) och Krieps (”Phantom Thread”) har fin kemi och ger såväl karaktärer som historia välbehövlig mänsklig värme.
Brennan har berättat att han vill utforska teman som kvinnoroller och sexualitet i viktoriansk tid, och det märks inte minst när Bridget fungerar som en feministisk superhjälte som lär Lizzie om mens, orgasmer, blommor och bin.
I övrigt är det den numera välbekanta blandningen av tidshistoriskt korrekt dialog kombinerat med moderna rockhits av Kate Bush och The Runaways. Ett kreativt grepp som möjligtvis kändes vasst och nytt i första säsongen, men som börjar bli skåpmat vid det här laget.
Vi får även korsklippa med andra historiska mördare. I det här fallet blodbadaren Elizabeth Báthory (Krieps, igen) och Aileen Wuornos (Sarah Paulson), vars historia skildrades i filmen ”Monster”.
Báthorys del fungerar bäst, då hennes skrämmande hämndhistoria berättas som en både varnande och inspirerande saga mellan Lizzie och Bridget. Här finns ett så pass eggande mörker att man önskar att hon fått mer utrymme än som anekdot – en hel säsong, om inte åtminstone ett avsnitt.
Inkluderingen av Wuornos känns desto mer påfrestande långsökt och blir mest en påminnelse om Charlize Therons Oscarsbelönade rollprestation. Paulson får spela över i löständer, men man anar att inkluderingen är en klumpig koppling till feminism för att Lizzies historia inte ska behöva täcka alla åtta avsnitten.
Ojämnt mellan allvar och svart humor
Serien svänger ojämnt mellan gravallvarlig biopic och svart komedi. Det är gott om obekväma, ångestfyllda middagar. En eskalerar i bästa ”Triangle of Sadness”-stil med kaskadspyor, vars komiska effekt tyvärr dräneras av fula CGI-effekter.
Det är i slutändan Beatty och Krieps som får bära Lizzies berättelse på sina axlar medan de underbemannade birollerna gör vad de kan. Hunnam spelar pappan som en typisk värdelös mansgris som röker pipa och klagar på att han aldrig fick en son.
Murphy-favoriten Billie Lourd (”Scream Queens”, ”American Horror Story”) är typiskt sevärd som Lizzies syster, medan Jessica Barden (”The End of the F***ing World”) gör en absurd men roande karikatyr av den pompösa skådespelaren Nance O’Neill.
Lizzie Bordens del i ”Monster”-serien är värd en titt, om inte för skådespelarna så för ett spännande stycke mordhistoria. Men vid det här laget börjar man bli lite matt av blodiga mord, mördare med ångest och monstruösa föräldrar. Dags att trycka på pausknappen?
Snabbfakta om ”Monster: Berättelsen om Lizzie Borden”
Skapad av: Ian Brennan
Medverkande: Ella Beatty, Vicky Krieps, Charlie Hunnam, Rebecca Hall, Jessica Barden, Joey Pollari, Billie Lourd, Sarah Paulson.
Genre: Skräck, drama
Längd: 8 avsnitt
Premiär: 17 september
Visas på: Netflix
Betyg: 3 av 5
