Brittiske Stephen Frears, som nästan alltid levererar, gör det igen. Den här gången blir det kärleksintriger på landsbygden som flirtar vilt med springa-i-dörrar-farser och såpor – fast med hjärna.

Äntligen en trovärdig film om kärlek. Om det underbara med att bli förälskad och det hemska med att förlora känslorna. ”Blue Valentine” tar i så det gör ont och det svider ordentligt.

Är man insatt i USA:s politik och finansvärld är den här ett måste. Är man demokrat som gillar att bli förbannad kan den också locka men trots befriande humor är det mycket snack och många namn att hålla reda på.

Efter 30 år återupplivas en institution inom svensk film – Åsa-Nisse. Här har det storsatsats, det märks både i rollistan och i bild, men håller det hela vägen hem för den småländske uppfinnaren i Knohult?

Från asiatiska breddgrader serverar den kinesiske regissören Wang Xiaoshuai allvarsamt familjedrama med den klassiska fadersfiguren i centrum. Om än symboltungt är det svalt framfört, välspelat och en helhet som känns magnifikt komponerad.

En film som har allt, om man med ”allt” menar inställsam slapstick, 50-talsaktiga kvinnoporträtt och situationskomik utan särskilt mycket komik. Menar man inte det så bör man söka sig någon annanstans. Å andra sidan: Patrick ”Bobby Ewing” Duffy från ”Dallas” gör ett minimalt inhopp!

Stellan Skarsgård må vara ett stabilt birollsnamn i Hollywood men det är hemma i Norden han gör sina bästa roller. Här fullkomligt dryper han av ondska som föreståndare på en ungdomsanstalt men riskerar att spelas ut av sina likvärdigt imponerande, unga motspelare.

Filmer om karriärkvinnor är inte alltför vanliga och när de är så tama som ”Morning Glory” förstår man varför. Vad som hade kunnat bli en fräsch TV-satir eller harmlös romantisk komedi blir mest ett oförsvarligt slarvigt slöseri med talang och resurser.

Skakigt handfilmade mockumentärer om faror som lurar i mörkret är en om något urmjölkad genre men trots det känns den här norska, unika filmen om jakt på jättetroll både fräsch, kul och spännande. Och det är inga ”Shrek”-troll vi snackar om…

Att göra en dokumentär om ett i ärlighetens namn lite torrt ämne som operasångaren Jussi Björling med sådan charm och humor som denna förtjänar sin cred. Det blir en musikhistorielektion med hög mysfaktor men inte mycket mer än så.

Suveräna trion Colin Firth, Geoffrey Rush och Helena Bonham Carter har förmågan att välja bra roller i smalare filmer och mer lättglömda i större Hollywoodproduktioner. Här får de briljera i Englands senaste Oscarexport som galant kombinerar gripande drama och roande komedi.

Svensk krigsfilm är en ovanlig om ens existerande genre och svensk action som duger till annat än att skratta åt är heller inget man skäms bort med. Den här kombinationen av de båda är ett förvånansvärt gott hantverk där dramat och spänningen effektivt löser av varandra.

När man ser en film som ”Avatar” kan man glädjas åt den nya, moderna filmtekniken. När man ser ”Yogi Björn” skäms man över hur vissa filmskapare gång på gång dödar klassiska barndomsfavoriter. Yogi var kanske inte någon fantastisk tecknad figur från Hanna-Barbera-stallet men i jämförelse med den här rullen var dem kortfilmerna mästerverk.

Secretariat var en legendarisk galopphäst som med sin obrutna segersvit är djupt förankrad i stora delar av det amerikanska populärkulturella medvetandet. För oss svenskar erbjuder ”Berättelsen om Secretariat” en relativ ovanlig inblick i hästsportvärlden, till det höga priset av utslitna schabloner, stereotypa karaktärer och barnslig sentimentalitet. Av manusförfattaren till ”Pearl Harbor”, no less.

Dansscenerna och miljöerna är sexiga så det förslår. Tyvärr är fokus riktat på Christina Aguileras fnittriga fjortisbrud och en kärlekshistoria som faller platt.