Svenska dokumentärscenen går från klarhet till klarhet. Nu har den redan starka genren fått tillökning av ”Att skiljas” – en film som naglar fast oss i en historia om livets hårda skola som blandar känsla och förnuft.

”Storstadshamn” är en viktig och omskakande arbetarklasskildring som fortfarande är ett måste att se för såväl filmnördar som historie- och samhällsintresserade.

Karaktärsdrivet drama som bekräftar att Matthew McConaugheys uppenbara talang i ”Mud” inte var en lyckoträff. ”Dallas Buyers Club” är en liten bit historia som är lika obekväm att minnas som den är underhållande och inspirerande.

Det blir både gripande och underhållande när Jonas Karlssons novellsamling ”Det andra målet” blir film om pulserande hjärtan i en kylig huvudstad. Fantastiskt manus kompletteras med otroligt starka rollprestationer och jag vill nästan inte att det ska ta slut. Någonsin.

Sexfilm om kvinnor bör alltid uppmuntras. Men den här komedin känns snarare som en lång sketch med billig humor. Synd och skam, speciellt med tanke på en begåvad ensemble med unika Aubrey Plaza i täten.

På 1970-talet låg en stor del av kvinnokampens öde i händerna på tennisspelaren Billie Jean King som antog utmaningen att spela mot pensionerade, manschauvinistiska ex-proffset Bobby Riggs. En mycket sevärd och intressant dokumentär skildrar händelseförloppet och det krävs inget tennisintresse – sporten är enbart en symbol för den feministiska rörelsen.

Bakom varje framgångsrik manlig artist står tre talangfulla kvinnor. ”20 Feet From Stardom” är deras historia, det är deras tur att stå i rampljuset. Den Oscarsnominerade dokumentären om rockhistoriens doldisar är både snygg och svängig, men fångar bara de största musiknördarna.

New York Film Festival – ”Nebraska” bjuder på Alexander Payne i toppform, ett drama med starka karaktärer som är så sorgliga och härliga på samma gång att man ömsom skrattar och ömsom känner att hjärtat knyter sig.

Det spelar ingen roll hur många dokumentärer man än ser, man kommer ändå aldrig hitta något i stil med ”The Act of Killing”. Den beträder ny mark, hanterar teman som bara viskats om tidigare och är ovillkorligt unik. Den obekväma känslostormen är oundviklig, men på alldeles fantastiskt vis.

En rakt igenom strålande ensemble och ett fantastiskt manus lyfter detta stundvis kammarspelsliknande drama. Dock lyckas inte helheten engagera och någonting är i vägen för att jag på riktigt ska kunna ta det till mig.

”Tingeling och piratfen” är en animerad film om vänskap som tydligt både till yta och till innehåll riktar sig till de mindre barnen. Storyn är i simplaste laget och erbjuder inte direkt tuggmotstånd för någon över 7 år, ändå är filmen trevlig att titta på och tacksamt nog tillräckligt kort för att aldrig hinna bli tråkig.

Som så ofta med skräck så är den mest effektiva ju mindre man visar. Roman Polanski hanterar greppet mästerligt i den klassiska konspirationsrysaren där vi med frustration och sympati följer Mia Farrows stackars Rosemary.

”The Square” ger en otroligt stark och ärlig inblick i människors längtan efter frihet. Bilderna mår vara röriga emellanåt, liksom strukturen en aning diffus, men samtidigt är det här ett oerhört gripande stycke dokumentärfilm, skapad med ett sådant patos att man som publik inte kan värja sig.

”The Shield” var serien som verkligen satte kabelkanalen FX på kartan. Ett ack så vågat och kontroversiellt snutdrama där huvudkaraktärerna mer eller mindre bestod av ett gäng kompromisslösa antihjältar. Inte en helt vanlig polisserie med andra ord. ”The Shield” skänkte dock ändå tillräckligt med hjärta och mänsklighet till sina karaktärer för att vi som tittare skulle, inte endast känna och sympatisera med dem, utan till och med heja på dem och stå troget på deras extremt ifrågasatta sida.

En barnslig vuxensaga innehållande mirakler, magi och flygande änglahästar. ”Winter’s Tale” är ett obegripligt hopkok av väldigt mycket. Ändå, eller kanske just därför, lyckas filmen varken fängsla eller beröra med sin berättelse om kampen mellan gott och ont.

Fragmentariskt berättad och taffligt utförd är det svårt att se ”I, Frankenstein” bli en ny franchise á la ”Underworld”. Kvalitetsskådisar som Aaron Eckhart och Bill Nighy till trots, blir det inte mer än en B-action som passat bäst att gå direkt till TV.

Kulturkrocken isländsk by och heavy metal är upplägget i det här starka dramat om en ung, rebellisk kvinnas försök att hantera sin brors död. En unik, välspelad film som undviker stereotyper och är gripande samtidigt som den förmedlar en strimma hopp och glädje.