”Japan Sinks: 2020” börjar hjärtskärande starkt när familjen Mutohs liv plötsligt, bokstavligt talat, vänds upp och ned efter att en gigantisk jordbävning skakar om Tokyo. Tyvärr visar det sig däremot snart att både landets och hela seriens potential sjunker som en sten.

Franska ”Översättarna” får poäng för ämnesvalet – det är inte varje dag som litteraturöversättare figurerar i deckarsammanhang. Särskilt många fler poäng blir det dessvärre inte.

”The King of Staten Island” är troligtvis den mest deprimerande komedin du kommer att kunna se i år. Men med en härligt hoppfull eftersmak. Judd Apatows senaste film rör sig nämligen långt bort ifrån ”På smällen” och ”The 40-Year-old Virgin” när Pete Davidson modigt blottar sina inre demoner, i huvudrollen som en semibiografisk version av sig själv.

David France är tillbaka med en svår och dyster film om de ofattbara förföljelserna av HBTQ-personer i Tjetjenien, där de jagas, torteras och mördas som allmänt villebråd. Filmen är också en hyllning till de oförtröttliga aktivisterna som hjälper dem att fly.

En liten, liten röst kan låta högt om den bara hittar sin plats i världen. ”Little Voice” handlar om unga Bess, boende i stora New York men kämpar med att få sina sångardrömmar att höras genom sorlet. En onekligen musikalisk resa, som en mer positiv ”Whiplash”, bjuds vi på.

I den australiensiska ödemarken korsas vägarna för fyra personer på en plats som är ett fängelse men kläs i finare orddräkt: toppmodern facilitet för flyktingomhändertagande. Bortom omvärldens ögon blir deras dagar allt längre medan mänskligheten krymper.

Tom Hanks jagas av tyska ubåtar i den bombastiska krigsfilmen ”Greyhound”. Med fast hand om rodret styr han en enkel men effektiv thriller i hamn. Nervigt och snyggt, även om karaktärsdramat endast krusar ytan.

”Hamilton” bjuder på ett stycke amerikansk historia i Broadway-format med härliga dansnummer och trallvänliga hiphoprytmer. Formatet är dock nischat och kommer inte falla alla i smaken.

Netflix nya romantiska komedi utgår från en premiss som har setts många gånger. Trots upprepningen finns ett driv som håller kvar tittaren, men samtidigt en hel del som denne kommer – eller åtminstone kommer vilja – glömma bort.

Så sent som i år rullade spelfilmen ”The Grudge” (2020) ut på biograferna och jag var mäkta besviken på avsaknad både av handling och skrämselfaktor. Det mäktiga franchiset har nu flyttat in på tv-skärmar, och med mini-serien ”Ju-On: Origins” går vi tillbaka till begynnelsen. Japanerna gör det bäst – det blir kusligt, äckligt och riktigt blodigt.

”The Old Guard” säljs in som en superhjältefilm, men låt inte det avskräcka dig om du råkar vara trött på den uttjatade genren. Den enda superkraft våra hjältar tycks ha är nämligen förmågan att kunna läka vad som borde vara dödliga skador. Om du däremot är ute efter superhärlig action-underhållning, så bör du ge Charlize Therons pigga gamlingar en chans.

Dagens remake är ”Valley Girl”, en kopia på filmen från glada 1983 som sköt allas vår actionhjälte Nicolas Cage upp bland stjärnorna. Här får vi mindre action och en historia som andas Romeo och Julia; rik men spänd tjej möter fattig men livfull kille. I musikalen ”Valley Girl” läggs all energi och pengar på kulisser och rekvisita, och det blir därmed mer maskerad än… ja, ett försök till nostalgi.

Seriemördaren och våldtäktsmannen Golden State Killer gäckade Kaliforniens invånare och polis i mer än tio års tid. Dokumentärserien “I’ll Be Gone in the Dark” följer en småbarnsmammas jakt på sanningen bakom brotten. En spännande deckarhistoria som tyvärr helt tappar tråden.

”My Spy”-konceptet är både charmigt och småroligt med den hårdnackade CIA-kämpen som möter sin överman i en liten nioårig tjej. Den förutsägbara historien lyfter dock aldrig riktigt men ger underhållning för stunden.

Det är något speciellt med de jämtländska skogarna på sommaren. Midsommarnattens romantik, de djupa älvar och några fåordiga män med hästsvansar och skägg. Viaplay beskriver sin nya serie ”Åreakuten” som en blandning av ”Grey’s Anatomy” och ”Chicago Fire”. Glöm den beskrivningen. Tänk istället på bottennapp i Indalsälven. Det finns varken action eller någon McDreamy i Åre. ”Åreakuten” är så långsam att jag börjar leta efter simmande älgar.

Filmen om Eurovision Song Contest är spexig, spretig men oftast kul familjeunderhållning. Precis som själva tävlingen är den möjligen lite för lång – men inbitna schlagerfans lär älska detta.

Banalt, övertydligt och stundtals svårt att titta på utan att rodna av skam. Vi vänder raskt blad och fördjupar oss i Marie Curies fascinerande liv på annat håll. En lärobok från mellanstadiet skulle kunna vara ett förslag, de har oftast högre verkshöjd än den här filmen.