Att titta på ”Christmas Eve in Miller’s Point” känns lite som att komma in halvvägs i en serie utan att veta vad som hände tidigare. Det är tydligt att karaktärerna känner varandra, det är julafton med familjen trots allt, men regissören Tyler Taormina hittar ingen ingångspunkt för publiken att ta del av festligheterna.
Visuellt sett är det en stark film. Allt man känner igen om högtiden finns med. Det är röjigt, det är mysigt, det är nostalgiskt och pyntningen konkurrerar med Clark Griswold. Här har man maxat alla lampor och färger för att skapa en fullkomligt idiotsäker scenografi. ”Christmas Eve in Miller’s Point” förstår att det finns få saker som ser bättre ut genom en kameralins än julbelysning.
Det är så juligt att man undrar ibland om filmen är lite väl desperat för att bli en modern julklassiker. Många har försökt ta sig in på elitlistan som bingekollas varje vinter och nästintill ingen stannar där. Det man tar med sig är att ”The Holdovers” verkligen inte kommer varje år.
Det grundliga problemet med ”Christmas Eve in Miller’s Point” är att karaktärerna, som det finns allt för många av, inte är tillräckligt definierade. Ibland blir det svårt att ens komma ihåg vissa av dem efter ett scenbyte. Vem är vem? Vem ville vad? Vilka skulle dit? Plötsligt börjar det kännas som att man är fångad på en främlings familjefest. En familj där ingen är tillräckligt vaksam för att ens märka att du är där. Sen för att göra saken värre finns det inga konflikter eller konsekvenser under nattens gång.
Under tiden är Michael Cera och Gregg Turkington ute på ett eget äventyr som två poliser – ett sidouppdrag som garanterat filmades klart på en dag. Det är ett någorlunda humoristiskt och en välkommen distraktion från den röriga familjefesten, men i vilket syfte? Karaktärerna är åtminstone enkla att identifiera i motsats till alla andra, men i slutändan blir det för osammanhängande för sitt eget bästa.
Syftet kanske är att återskapa de juligaste julvibbarna man kan för att fylla upp 106 minuter av tv-tablån på – ja, exakt – påsken. Det som saknas är bara något för publiken att ta tag i. Ett ankare som håller oss kvar genom alla osammanhängande scener. Nu kanske ”Christmas Eve in Miller’s Point” kommer lyckas bli en stapelvara på julschemat trots allt. Om någon framför tv:n faktiskt tittar är en annan fråga.
