Redan från start står det klart att ”Pluribus” inte tänker servera enkla svar. Serien vill hellre ställa frågor och sedan låta dem eka kvar. Det gäller även när alla avsnitt hittills är slut.
Efter succéerna med ”Breaking Bad” och ”Better Call Saul” visar Vince Gilligan ännu en gång varför han är en av tv-världens mest visionära berättare. Med ”Pluribus” lämnar han kriminaldramat bakom sig och rör sig mot mer existentiell science fiction. Här är hotet inte ett våldsamt kaos, utan något betydligt mer oroande: total mänsklig harmoni. Det är ett djärvt tematiskt kliv som både överraskar och känns helt rätt i tiden.
Utgångspunkten är lika enkel som otäck. Ett mystiskt virus sprider sig över jorden och utplånar all olycka. Människor kopplas ihop av något som kallas ”joining”, och alla blir plötsligt nöjda och konfliktfria. Alla förutom 12.
Rhea Seehorn är fullständigt lysande i huvudrollen.
Vi får följa författaren Carol Sturka, som en dag vaknar upp i en verklighet där hon inte längre hör hemma. Hon är en av de tolv runt om i världen som verkar vara immuna mot viruset. Medan vissa anpassar sig till deras nya tillvaro och andra ser dess fördelar, är Carol kvar i sitt tvivel, sin sorg och sin cynism. Som en av de sista ”riktiga” människorna tvingas hon inte bara konfrontera sig själv, utan även den hotfullt leende perfektionen runt omkring henne. Samtidigt som hon bestämmer sig för att rädda mänskligheten från sin nyfunna och högt tvivelaktiga lyckorus.
Rhea Seehorn är fullständigt lysande i huvudrollen. Hennes tolkning av Carol är nyanserad, kontrollerad och ofta oväntat rolig. Det är en prestation som balanserar karaktärens existentiella ångest med torr humor och mänsklig värme. Här finns inget behov av stora gester – varje blick och snörpt min bär mening. Seehorn var suverän redan i ”Better Call Saul”, men detta är utan tvekan hennes bästa prestation.
Gilligans manus är vasst och roligt på alla rader, men också känsligt. Han blandar filosofiska resonemang med mörk humor och bär en uppenbar ömhet för sina karaktärer, framförallt Carol. Även när berättelsen rör sig mot det obekväma finns där en grundläggande empati gentemot henne.
Gilligan dömer aldrig – han undersöker Carols förehavanden och ger henne verktyg att undersöka sig själv och låter henne komma fram till vad som brister eller inte. För oss hemma i tv-soffan är det en ynnest att bara få luta sig tillbaka och hänga med.
Vad innebär det egentligen att vara människa?
Tempot är lågmält och eftertänksamt, ibland nästan meditativt, dock aldrig tråkigt. I stället för dramatiska utropstecken arbetar ”Pluribus” med små, stilla skiften. Karaktärer och relationer förändras långsamt, maktbalanser glider, insikter smyger sig på. Serien kräver viss koncentration, men belöningen är hela tiden desto större.
Tematiskt kretsar historien kring moral, ansvar och kollektiv identitet, utan att någonsin bli övertydlig eller ideologiskt ”viktig”. Den är mer intresserad av konsekvenser än av budskap. Frågorna får vara öppna. Vad innebär det egentligen att vara människa? Är meningen med livet total harmoni – eller är det just bristen på harmoni och längtan efter den som ger tillvaron mening? Är det våra konflikter, tvivel och vår längtan som gör oss levande?
”Pluribus” kommer inte att tilltala alla
”Pluribus” ställer frågorna och backar sedan undan. Serien litar på att tittaren själv vill – och kan – tänka vidare. Resultatet är en unik, närmast poetisk och djupt engagerande upplevelse som både underhåller och skaver.
Det finns tydliga beröringspunkter mellan denna och ”Severance”, som jag också älskar. Båda använder ett strikt, nästan kliniskt berättargrepp för att blottlägga samtida föreställningar om framgång och självförverkligande. Där ”Severance” mejslar fram sin kritik genom en avgränsad premiss, arbetar ”Pluribus” mer diffust och försiktigt med antydningar. Den låter sina idéer veckla ut sig över tid, ofta utan att peka ut en entydig riktning, men alltid med en morot för oss.
”Pluribus” lyckas med sin ambition att skaka om vår uppfattning av lycka, hållbarhet och framgång, men också att ifrågasätta dessa ideal. Detta är en serie som inte ropar högst, och just därför tvingar oss att lyssna desto noggrannare. Den är absolut en av de bästa och mest kittlande som kommit på streaming i år. Visst kräver den engagemang, och den kommer inte att tilltala alla. Men för den som uppskattar tv-drama som vågar brodera ut kanterna, vara idérikt och framförallt ha tillit till sin publik är ”Pluribus” en ren fröjd.
Snabbfakta om ”Pluribus”
Skapad av: Vince Gilligan
Medverkande: Rhea Seehorn, Karolina Wydra, Carlos-Manuel Vesga.
Genre: Drama, mysterium, thriller, sci-fi
Längd: 9 avsnitt
Premiär: 7 november
Visas på: Apple TV
Betyg: 4 av 5
Läs också: De 5 bästa svenska tv-serierna 2025 – enligt MovieZines läsare
Läs också: 10 helt fantastiska miniserier från 2025
