”Pinocchio: Unstrung” är den femte filmen i den pågående Twisted Childhood Universe, även känt som Poohniverse. Om den meningen inte lyckas sälja filmen finns det nog inte mycket annat som kan.
Det är en udda filmserie som enbart existerar för att utnyttja sagokaraktärer vars upphovsrätt har löpt ut. Nalle Puh, Peter Pan, Bambi och Pinocchio är numera allmän egendom, vilket innebär att vem som helst får exploatera dem för allt de är värda. Gimmicken att se Nalle Puh som en slashermördare var kanske lite intressant för fans av b-film, men hur intresserade är de av att se samma idé om och om igen?
Något som däremot har intresserat mig är teamets ambition att faktiskt förbättra sitt hantverk. De vill verkligen bli bättre, och ”Pinocchio: Unstrung” är ett av deras mest polerade verk hittills. De praktiska effekterna som används för att ge liv åt trädockan är oerhört imponerande för den låga budgeten.
Dessutom är skådespelarna bättre än vanligt för billiga skräpfilmer (sägs med en djup kärlek till skräpfilmer). Richard Brake är stark som Geppetto, och Robert Englund har en skön röst för Benjamin Syrsa. Barnskådisarna varierar däremot från tillräckligt trovärdiga till ”…är du ens ett barn?”
Med ”Pinocchio: Unstrung” lyckas lågbudgetskräckisarna om sagokaraktärer nå en nivå där reaktionen blir ”åh, vad gulligt” i stället för ett rent magplask (se ”Winnie the Pooh: Blood and Honey”). När filmen faktiskt leverar slashersekvenser är det underhållande och kreativt. Teamet vet i alla fall att det splatterfans vill ha är blod och mord med lite humor och fantasi.
Resultatet är en film som faktiskt siktar lite högre, medan det enda vissa tidigare filmer – som ”Peter Pan’s Neverland Nightmare” – lyckades sikta på var sig själv i foten. Seriöst drama kommer aldrig att fungera med de här sagokaraktärerna; det blir mest obehagligt att titta på. ”Pinocchio: Unstrung” är i alla fall någorlunda mer självmedveten.
Grundproblemen finns fortfarande kvar. Manuset har ingen koll på karaktärerna – vissa dyker upp innan de har introducerats, medan andra försvinner innan filmen ens har bestämt sig för om de är viktiga. Andra halvan trasslar in sig i en serie händelser som ständigt hotar att spåra ur, och det finns fortfarande lite för många synliga sömmar i varje scen som “riktiga” filmer inte har.
Den är för kort (tack och lov) för att vara en plåga att ta sig igenom, men lyckas aldrig riktigt underhålla heller. Premissen att göra skräckversioner av klassiska barnberättelser börjar bli en börda – det finns inte mycket mer att göra med den.
Men de blir bättre, och resultaten syns. “Winnie the Pooh: Blood and Honey” var ett kolossalt skräpigt första intryck, men känns nu mest som ett tidigt snedsteg snarare än ett tecken på systemiska problem. Gruppen gör sitt bästa – men för publiken blir det fortfarande lite platt.
Precis som Pinocchio drömmer om att en dag bli en riktig pojke drömmer teamet bakom Poohniverse om att en dag göra en riktig film. Än är de inte där.
Snabbfakta om ”Pinocchio: Unstrung”
- Regi: Rhys Frake-Waterfield
- Skådespelare: Richard Brake, Robert Englund, Cameron Bell, Jessica Balmer
- Genre: Skräck
- Speltid: 1 timme 22 minuter
- Svensk biopremiär: 24 juli 2026
- MovieZines betyg: 2/5
