Nya ”Anaconda” lyckas med konststycket att vara både originell och totalt förutsägbar på samma gång. Det är ingen vanlig reboot eller remake, utan en slags meta-parodi som utspelas i en värld där originalfilmen från 1997 existerar.
Det är ett relativt oväntat och unikt grepp att återuppliva en populär kultfilm. Samtidigt känns valet av ”Anaconda” som ännu ett typiskt exempel på att gräva djupt i DVD-lådan för att hitta en orörd titel att göra franchise av.
Tillbaka till djungeln
Här är det tillbaka till Amazonas djungel, men istället för riktiga dokumentärfilmare – som Jennifer Lopez och Ice Cube i originalfilmen – handlar det om glada amatörer med förkärlek för 90-talsrullen.
Griff (Paul Rudd) är en olycklig, misslyckad Hollywood-statist, medan barndomsvännerna Doug (Jack Black), Kenny (Steve Zahn) och Claire (Thandiwe Newton) bor kvar i småstaden de växte upp i.
Även Doug vantrivs smått med tillvaron som bröllopsfilmare utan kreativt spelrum. På Griffs initiativ bestämmer sig gruppen för att resa till Amazonas för att göra en lågbudget-remake av ”Anaconda” – och inte oväntat hamnar de snart i verklig fara.
Den mindre lovande trailern avslöjar att det rör sig om mer lättsam komedi än renodlad monsteraction. Det som först liknade en ganska larvig Rudd/Black-komedi visar sig också vara just det, om än aningen mer sevärd än väntat.
Filmens fokus på Rudd och Black som barndomsbästisar vars vänskap – håll i er – sätts på prov under kaotiska omständigheter är både på gott och ont.
De är trots allt pålitligt begåvade aktörer inom genren och levererar komisk dialog och one-liners i sömnen. Samtidigt infinner sig snabbt känslan av att vi sett dem i just den här typen av roller och filmer tidigare, till och med de senaste åren.
Ombytta roller
Ett visst mått av ombytta roller är ändå lite kul och oväntat, inte minst att få se Black som den vettigare och mer jordnära i duon.
Däremot fungerar det sämre att Rudd ska gestalta den egocentriska, aningen osympatiska tölpen med filmstjärnedrömmar. Han är inte dålig, men hans etablerade charm-persona gör honom något malplacerad som välmenande skitstövel.
Filmens styrkor ligger i tempo och humor. Man kastar inte bort alltför mycket tid på karaktärsintroduktioner eller exposition innan vi befinner oss i djungeln. Det är oftast tillräckligt småkul för att hålla intresset uppe, även om många skämt ligger på sketchnivå snarare än känns värdiga en högbudgetfilm.
En sevärd birollsensemble fungerar som fint stöd till de två stjärnorna. Zahn, som återförenas med Black från 2001 års ”En djävul till flickvän”, är alltid en stämningshöjare i komiska sammanhang, och som gruppens alkoholiserade klantskalle är han inget undantag.
Det är också extra kul att se den begåvade, vanligtvis mer dramatiska Newton i den här typen av film. Hon är tacksamt mer än ett kuttersmycke eller en dam i nöd och får särskilt i scenerna från filmen-i-filmen visa prov på komisk tajming.
Typisk Rudd/Black-komedi
Trots detta känns filmen i stort som en typisk Rudd/Black-komedi där de flesta andra får hålla sig i bakgrunden. Till och med filmens titelreptil har förvånansvärt lite att göra. Attackscenerna, med duglig CGI, är så få och korta att man nästan börjar ifrågasätta filmens titel.
Det är dessutom väldigt typiskt att filmens sydamerikanska karaktärer mestadels reduceras till kortlivade statister. Det krävs inget geni för att lista ut vem som överlever – och inte överlever – filmen.
Portugisiska Daniela Melchior (”The Suicide Squad”, ”Fast X”) är fullkomligt bortkastad och försvinner stundtals ur berättelsen innan en onödig twist omdefinierar hela hennes roll.
Brasilianska Selton Mello (”I’m Still Here”) har däremot flera riktigt roliga scener som den skruvade ormskötaren Santiago. Hans kärleksfulla relation till anakondan som hyrs in till filminspelningen tillhör filmens tydliga höjdpunkter.
Mittendelen funkar bäst
Det är överlag filmens mittendel, där man spelar in den nämnda filmen, som fungerar bäst. Här finns en rar skildring av kärleken till film och filmskapande i sig, i samma anda som komedier som ”Bowfinger” och ”Zach and Miri Make a Porno”.
Några genuint roande ögonblick uppstår, inte minst när en motvillig Rudd tvingas till närkamp med den kramgoa ormen under Blacks uppspelta regi – med drastiska konsekvenser.
Mot slutet blir dock meta-humorn allt mer påtvingad. Det blir lätt cringe när filmen kommenterar sin egen idétorka och slår knut på sig själv i försök att berättiga sin existens. De flirtiga blinkningarna till publiken – inklusive ett par ganska väntade cameos – tenderar att bli tröttsamma.
Tonen är dessutom svajig. Lättsam humor följs av relativt våldsamma, om än blodfria, ormscener som i sin tur följs av nästan uteslutande komiska reaktioner. Resultatet är en tillräckligt underhållande men ojämn film.
Ska man vara snäll är knappast originalfilmen heller något större mästerverk. Tillsammans utgör de ett intressant exempel på två fåniga men småkul filmer ur samma franchise. Men vill du se en uppskruvad Jack Black i tokiga filminspelningar är fortfarande ”Tropic Thunder” och ”Be Kind Rewind” att föredra.
Snabbfakta: ”Anaconda”
- Regi: Tom Gormican
- Skådespelare: Paul Rudd, Jack Black, Steve Zahn, Thandiwe Newton, Daniela Melchior, Selton Mello
- Genre: Action/komedi
- Speltid: 1 timme 39 minuter
- Premiär: 25 december 2025
- Visas på: Bio
- MovieZines betyg: 3/5
