Serien ”Lord of the Flies” visas på Netflix i USA och har i skrivandes stund hela 92% kritikergodkännande på Rotten Tomatoes, medan bara hälften av publiken ger den OK. Det finns skäl varför, som vi kan titta på här.
Obehaglig gruppdynamik
Handlingen utspelar sig alltså på en öde ö efter en flygplanskrasch. Piloten är död men barnen har överlevt. De är alla pojkar i olika åldrar från småbarn till tonåringar. Den första vi möter i serien är Nicky (David McKenna), även kallad “Piggy” – “Grisen” alltså.
Nicky är lillgammal och förståndig. Tillsammans med den sympatiske Ralph (Winston Sawyers), som snabbt tar på sig ledarrollen, ser han efter de mindre pojkarna och gör upp planer på arbetsfördelning, kojbygge, och att angöra en eld som ska locka till sig skepp och räddning.
Men gruppen består även av en pojkkör. Dess ledare Jack (Lox Pratt) är en fegis vars övergripande existens handlar om att bevisa sitt mod och duglighet genom att bossa runt sina kamrater. Göra sig viktig genom att förminska andra. En mobbare helt enkelt.
Särskilt föraktar han Nicky, men hackar även på sin snälle kompis Simon (Ike Talbut) med jämna mellanrum. Jack bryr sig så klart inte om vetenskapliga råd. När pojkarna väl samlat ihop ved till sin brasa i första avsnittet, ser Nick att den är för stor och varnar dem för att tända på. Flera gånger.
Men ingen lyssnar. Elden sprider sig snabbt. Pojkarna flyr men en av minstingarna blir kvar…
En värld i bitar
William Golding skrev “Flugornas herre” 1954 efter att ha upplevt andra världskrigets fasor. Boken var ett svar på de idealiserade äventyrsberättelserna skrivna för barn under den viktorianska eran.
Särskilt “Korallön: En berättelse om Stilla havet”, som också handlar om strandsatta pojkar på en öde ö, men i den boken uppför sig Ralph, Jack, och Peterkin exemplariskt.
Att serieskaparen Jack Thorne och regissören Marc Munden valt att återuppliva dramat just nu i dessa politiskt oroliga tider är säkerligen ingen slump. Parallellerna är många och alltför uppenbara för att behöva pekas ut.
Demokrati är ju skör som vi vet, och historien visar om och om igen vad som händer när en grupp unga män utan vägledning och någon att svara inför får fria händer. Man skulle nästan kunna addera serien till “manosphere”-trenden som pågår just nu.
Undergång till psykedelisk musik
Musiken som ackompanjerar filmrutorna är ibland körsång från tillbakablickar när gosskören sjunger i kyrkan, men mestadels disharmoniska toner som för tankarna experimentella och psykedeliska filmsekvenser från 60-talet.
Även filmfotot är skevt; överdrivet färgmättat och långa närbilder på pojkarna som med jämna mellanrum bryter fjärde väggen och tittar in i kameran.
Det låter effektivt budskapet om nästa trappstegsfall ned från civilisationen sjunka in. Så vackert filmat, men pojkarnas förtvivlan och den farliga stämningen är jobbig att ta till sig.
Därav kritikerkårens hyllning. Serien är både konstnärlig och berörande. Handlingen är tajt. De unga skådisarna är fantastiska!
Men publikens svala mottagande beror sannolikt just på att serien är jobbig att titta på. Det är nedförsbacke från första stund. De goda krafterna har inte en chans mot Jacks mobbargäng.
Men jag skulla ändå vilja tipsa om att se serien när den släpps i Sverige. För den efterlämnar mycket att tänka på, och bildrutorna sitter kvar på näthinnan långt efter att man tittat klart.
Snabbfakta om ”Lord of the Flies”
Skapad av: Jack Thorne
Medverkande: Winston Sawyers, Lox Pratt, David McKenna, Rory Kinnear
Genre: Drama, äventyr
Längd: 4 avsnitt
Premiär: Ej fastställt
Visas på: Ej fastställt
Betyg: 4 av 5
