”Barnhemmet” inleds mycket idylliskt. En grupp snälla barn leker glatt i trädgården framför sitt hem, ett barnhem. Efter denna korta introduktion förflyttas vi raskt några tiotal år fram i tiden. En av flickorna ur den nämnda barnskaran återvänder, som vuxen kvinna med man och barn, till det numera före detta barnhemmet för att starta upp en skola för barn med särskilda behov. Till en början är stämningen fridfull med ett välartat äktenskap, ett charmigt välbevarat äldre hus och härliga omgivningar. Men den paradisliknande tillvaron rämnar då den unge sonen försvinner spårlöst, efter att under en längre tid umgåtts med några mystiska barn som ingen, förutom han själv, kunnat se.
Människor har i alla tider tyckt om att skrämma andra respektive att själva bli skrämda. Detta har medfört att skräckgenren innehåller en uppsjö av representanter. Tyvärr har skräckfilmsrepertoaren på våra biografer varit ganska ensidig de senaste åren. Till stor del har det handlat om visuella historier innehållande mer eller mindre snygga människor som råkar i klorna på någon uttråkad sadist. ”Barnhemmet” innebär ett härligt avbrott i denna utveckling. Mer konkret betyder det att vi nu slipper se avslitna mänskliga lemmar, inälvor och blod (i alla fall i några nämnvärda mängder).
Istället används enkla och universella skrämseltrick á la oförklarliga ljud, mörka utrymmen och hus respektive personer med ett mystiskt förflutet. Jag förstår om ni som läser detta känner er skeptiskt inställda för närvarande då de nyss nämnda knepen har missbrukats ett otal gånger, varpå de, av många filmintresserade, har stämplats som tröttsamma och billiga. Och ja, självklart är inte ”Barnhemmet”, skräckfilmshistorisk sett, särskilt nyskapande. Men det spelar ingen roll då de använda skrämselkonsterna fungerar i just detta fall. Samtidigt måste jag erkänna att det ibland blir lite för mycket av den goda varan, medförande att vissa enstaka scener emellanåt balanserar på gränsen mellan det kusliga och det lätt löjeväckande. Påpekas bör att dessa tillfällen inte är många och att regissören lyckas, i samtliga fall, ändå hålla filmen på rätt köl.
”Barnhemmet” skiljer sig även från många av sina amerikanska släktingar genom att manusförfattaren haft lite större ambitioner, när han utarbetade intrigen, än att endast nöja sig med att låta halvnakna människor skrikandes bli förföljda av någon eller några. Personerna bakom ”Barnhemmet” har helt enkelt lagt ner tid på att utveckla en riktig spökhistoria, i vilken det finns en icke naturvetenskaplig logik bakom samtliga varelsers handlingar samt ett slut som är ett snyggt genomtänkt resultat av den berättade handlingen.
Avslutningsvis kan jag inte låta bli att kort nämna förtexterna. De är originellt samt mycket snyggt gjorda och nästan på egen hand värda en biobiljett. Och med tanke på vad som följer efter dem, rekommenderar jag alla seriösa skräckfilmsälskare att se ”Barnhemmet” på en stor bioduk.
