Vissa smurfar behöver bara lite tid att hitta sin grej. Och vissa filmer om smurfar hade behövt lite tid att… bestämma sig.
”Smurfar” är en färgglad och hypermodern reboot som försöker blåsa nytt liv i det klassiska smurf-universumet genom att ta de blå figurerna ut ur sin välbekanta svamp-idyll och kasta in dem i vår värld, med en berättelse som rör sig genom portaler, dimensioner och överdrivet ironiska blinkningar till dagens samtid.
Från första scen kastas vi in i en berättelse som vill vara både saga och samtid, både för barn och vuxna, både nostalgisk och nyskapande. Men i sin iver att vara allt, blir det spretigt och intetsägande. Så, vad handlar den om?
I smurfbyn möter vi Namnlös, som testat över 10 000 saker i jakten på att hitta sin grej. Få sitt namn. Under hans sökande råkar han öppna en portal vilket försätter hela smurfbyn i fara.
Det känns som fem olika filmer i en
Den handlar dels om en magisk bok, dels om att smurfbyn har upptäckts av både nya och gamla skurkar, dels om att upptäcka vem man är och dels om att godhet alltid vinner. Jag kan inte undgå känslan av att manus-teamet haft fem olika brainstorming-sessioner och inte sagt nej till en enda idé.
Som om Peyos vision från 1958, när han skapade Smurfarna, inte når upp till dagens standard. Från ingenstans har man gett både Gargamel och Gammelsmurfen varsin bror. Som om det inte räckte sitter Gargamels bror i zoom-möte med sina onda trollkarls-kollegor och har en podcast-studio i sitt slott.
Med risk för att låta som Buttersmurfen: Det tar inte slut där. Filmen släpper gång på gång ner oss i nya miljöer, när smurfbyn är allt vi behöver. Den introducerar oss till nya karaktärer, när smurfarna är bra nog.
När ett av filmens större teman (ja, som ni säkert förstått vid det här laget, försöker filmen även tackla ungefär lika många teman som det finns smurfar i smurfbyn) är att Namnlös är bra nog som han är, blir det påtagligt att man i det här fallet inte vågat lita på att smurfarna är bra nog som de är.
Onödiga blinkningar till vuxenpubliken
Istället för att ge karaktärerna utrymme att smurfa, kastas vi vidare genom nästa portal, nästa meta-skämt, nästa blinkning till en ironisk vuxenvärld. Om filmen bara hade vågat stanna upp och lita på att dagens barn inte behöver snabba scenbyten för att bibehålla fokus, hade riktig magi kunnat skapas.
Och ja, jag får väl motvilligt erkänna att jag skrattade. En gång. Men mest kände jag ett vemod. För någonstans i den färgglada smeten kunde det där blå ändå urskiljas.
Alla barnfilmer varken kan eller vill vara klassiker och det är helt okej. Men när en barnfilm ändå innehåller både dans- och sångscener och inte en enda låt läggs till på en spellista i efterhand, kan jag inte låta bli att tycka att våra barn förtjänar bättre.
Saga Kardelo
”Smurfar” får biopremiär 16 juli.