Emellanåt osar det av Wikipedia och skolbio om ”Franz K.”. Kafka gestaltas som en till synes glad gamäng – ett livsöde som visserligen slutar tragiskt, men som skildras förvånansvärt lättsamt. Trots att historien är fängslande och berättandet engagerat blir filmen snarare ett kalejdoskop kring och efter Kafkas liv än en verklig fördjupning i hans inre värld. Trovärdigheten naggas i kanten, och även om regin är innovativ och filmen bitvis gripande saknas något avgörande: den bottenlöshet som gjort Kafkas eftermäle unikt.
Förhållandet mellan antalet ord Kafka själv skrev och de som skrivits om honom uppskattas till ett på tio miljoner. Det lämnar ett enormt tolkningsutrymme – något regissören Agnieszka Holland tydligt tar fasta på. Kafkas liv var både tragiskt och omgivet av missförstånd, mytbildningar och teorier. I “Franz K.” är det dock, bortom den redan invigde experten, svårt att avgöra vad som är konstnärlig frihet och vad som är biografisk sanning.
Med lätt hand och stor lekfullhet skissar Holland fram ett poetiskt och visuellt slående porträtt. I huvudrollen ser vi Idan Weiss, som med stor närvaro gestaltar Kafka. Rollen blev ett avgörande genombrott för Weiss, som var nära att lämna skådespelaryrket innan han fick chansen. Från att främst ha verkat på experimentella teaterscener har han nu tagit steget in i en central roll i en film signerad en internationellt uppburen regissör. Weiss gör ett gediget arbete i en annars ganska platt film.
I några av filmens mer intressanta ögonblick lämnar vi det tidiga 1900-talets Prag och förflyttas till nutiden. Vi besöker Kafka-museet, David Černýs roterande Kafka-huvud och till och med en turistfälla till hamburgerbar – som jag bara kan anta är ett medvetet skämt. Dessa avstickare är dyrbara minuter eftersom de bidrar till en bild av vad Kafka kommit att betyda för eftervärlden. Alla känner till Kafka på grund av hans verk, ja, men också för att begreppet kafkaesk är ett som brukas av gemene man.
En annan stark sekvens, som tydligt sticker ut, är vad jag kan sluta mig till inspirerad av Kafkas novell “I straffkolonin”. Vi förflyttas till en soldränkt öken där mardrömmen blir verklighet när ett groteskt tortyrredskap driver en fångvaktare till vansinne, i takt med att han själv tar maskinen i bruk. Vi klipper sedan tillbaka till Kafka i full fart med sina byråkratiska åtaganden och här känner jag Kafkas röst eka. Det är i dessa ögonblick filmen blir som mest spännande och närmar sig det uttryck jag förknippar med Kafka.
Problemet är att Kafka själv, som han skildras här, inte är tillräckligt fascinerande för att bära två timmar i sitt eget huvud. Det skär sig mot bilden av hans verk – präglade av ångest, absurditet och existentiell klaustrofobi. Hollands vision av en biopic hade sannolikt fungerat bättre med en mer konventionell författare som föremål.
I “Franz K.” möter vi Kafka som ung försäkringstjänsteman i Prag, sliten mellan plikter och litterär passion, och följer honom fram till hans död vid 40 års ålder. Holland, som själv växte upp i det forna Tjeckoslovakien och länge haft Kafka som inspirationskälla, väver samman scener ur hans liv med drömmar, visioner och motiv ur hans litteratur.
Resultatet är suggestivt och stundtals vackert – men inte tillräckligt kafkaeskt. För mig är det där skon klämmer: filmen är varken tillräckligt experimentell eller tillräckligt stringent. I slutändan blir den just det den borde undvika att vara – en välgjord, men ofarlig skolbiofilm.
”Franz K.” får ordinarie biopremiär 27 mars.
