Emmy Rossum gör karriärens kanske bästa tv-roll i ”Furious” – efter att redan varit en av de bästa skådespelarna i ”Shameless”. Och nu i en genre där vi ofta tror oss veta exakt vart handlingen är på väg lyckas Disney+ överraska med en ovanligt komplex katt-och-råtta-lek.
Det känns inledningsvis nästan som att vi har sett den här serien förut. Ganska många gånger till och med.
Män hittas brutalt mördade. FBI kopplas in. En skicklig utredare försöker sätta ihop pusslet innan nästa offer faller.
Skillnaden är bara att ”Furious” inte egentligen handlar om vem som är mördaren.
Det får vi nämligen veta nästan direkt.
I stället bygger skaparen Elizabeth Meriwether (”The Dropout”, ”Dying for Sex”) ett mysterium kring något betydligt mer intressant: varför sker morden, hur lyckas kvinnan hela tiden ligga flera steg före polisen – och vad händer när den som jagar henne börjar inse att de kanske har betydligt mer gemensamt än hon först vill erkänna?
Emmy Rossum är seriens stora kraft
Rossum spelar FBI-agenten Alice Black, som nyligen lämnat sitt jobb som polis efter en traumatisk relation med sitt ex, den till synes charmige polisen Marshall (Jake Lacy). Numera försöker hon bygga upp sitt liv igen samtidigt som hon kastas in i jakten på en seriemördare.
Men Alice är långt ifrån den typiska tv-polisen.
Hon bär fortfarande på sina egna trauman, ifrågasätter sig själv och brottas med känslor hon helst hade sluppit känna. Ju längre utredningen pågår desto tydligare blir det att hon inte bara försöker förstå mördaren – hon kan också förstå ilskan bakom handlingarna.
Och det är här ”Furious” verkligen sticker ut.
Rossum spelar Alice med en sällsynt kombination av styrka och sårbarhet. Hon är aldrig den felfria hjälten som alltid vet vad som är rätt. Tvärtom blir hennes egna erfarenheter både hennes största svaghet och hennes viktigaste verktyg under utredningen.
Det är utan tvekan Rossums bästa rollprestation på många år, kanske rent av den bästa i hennes karriär. Det finns några scener som involverar hennes duschande, eller ovilja att duscha rättare sagt, som jag själv tänkt på varje gång jag kliver in i duschen nu efter att jag sett färdigt serien.
En seriemördare vi inte riktigt kan sluta heja på
Samtidigt följer vi vår mördare, spelad av Lola Petticrew, som metodiskt letar upp sina manliga offer genom att förfölja dem digitalt och presentera sig vid ”perfekt tillfälle” varje gång.
Hon vet exakt vilka män hon söker.
Hon använder sin egen oskuldsfulla framtoning som bete och låter dem tro att de kan göra precis vad de vill med henne. När de visar sina verkliga ansikten är det redan för sent. Alla hennes offer torteras… men många lär säkerligen tycka att männen förtjänat sina öden.
Petticrew lyckas dessutom göra vår mördare både skrämmande och djupt tragisk. Trots att vi vet att hon mördar människor finns det stunder då det är svårt att inte förstå varför hon blivit den hon är. Petticrew är kanske fortfarande relativt okänd för svenska tittare, men hon imponerande stort även i miniserien ”Say Nothing” som jag hyllade häromåret. Något säger mig att hennes karriär kommer gå spikrakt uppåt från och med nu.
Jag kommer flera gånger på mig själv med att vilja att hennes mördare i ”Furious” ska komma undan.
Samtidigt hoppas jag att Alice ska lyckas stoppa henne.
Den balansen är otroligt svår att få till, men ”Furious” lyckas nästan lika elegant som ”Killing Eve”. Precis som mellan Eve och Villanelle finns här en märklig spegling mellan jägaren och den jagade. De lever olika liv, men delar erfarenheter som få andra kan förstå.
Ilskan blir seriens verkliga huvudperson och tema
Visst är ”Furious” en kriminalthriller. Och titeln på serien är uppenbarligen vald av en anledning, för det känns verkligen som att just ilskan är det som genomsyrar vår berättelse.
Serien handlar betydligt mindre om mord än om kvinnor som gång på gång blivit svikna av ett rättssystem som borde ha skyddat dem.
Det finns inget subtilt i den berättelsen. Utan den pekar rakt mot män med pengar, inflytande och makt som gömmer sig bakom fina fasader, medan deras offer lämnas att bära konsekvenserna ensamma.
Det hade lätt kunnat kännas övertydligt eller som att serien på något sätt försöker predika fram sitt tema för oss tittare. Men jag känner trots allt aldrig så.
I stället fungerar det eftersom Meriwether låter oss tittare dra våra egna slutsatser. Vi får aldrig några enkla svar på vad som är rätt eller fel. Serien vågar stanna kvar i det obekväma, där hämnd och rättvisa långsamt börjar flyta ihop till en och samma sak.
Samtidigt håller berättelsen ett högt tempo genom alla åtta avsnitt. Att vi redan från början känner till mördarens identitet gör paradoxalt nog serien mer spännande, eftersom fokus hela tiden ligger på motiv, psykologi och nästa drag i katt-och-råtta-leken snarare än på en traditionell ”vem tusan gjorde det?”.
En av årets bästa katt-och-råtta-thrillers
Det finns förstås några välbekanta genreknep längs vägen, och vissa sidokaraktärer hade gärna fått ännu mer utrymme. Jake Lacey och Scoot McNairy gör båda ett bra jobb i sina roller, men man hade kunnat bygga ut båda ännu mer. Men när man har en huvudrollsprestation som Rossums blir det trots allt alltid svårt att slita blicken från skärmen ändå.
”Furious” är mörk, obehaglig och stundtals svår att värja sig mot. Samtidigt är den ovanligt nyanserad i sitt sätt att skildra trauma, makt och ilska på. Framför allt lyckas den med något väldigt få seriemördarserier klarar av: nämligen att få oss att förstå båda sidor av jakten utan att någonsin ursäkta våldet.
Det är en balansgång som påminner om det bästa med ”Killing Eves” första säsong – och det är ett av de finaste betyg jag kan ge en thriller. Jag hoppas att vi kan få se Rossum utreda fler fall i framtiden, hennes första som FBI-agenten Alice Black är i alla fall värd all spenderad tid framför tv-skärmen.
Snabbfakta om ”Furious”
Skapad av: Elizabeth Meriwether
Medverkande: Emmy Rossum, Lola Petticrew, Scoot McNairy.
Genre: Kriminaldrama, thriller
Längd: 8 avsnitt
Premiär: 27 juli
Visas på: Disney+
Betyg: 4 av 5
Läs också: 10 bästa nya tv-serierna från 2026 – hittills
Läs också: 3 perfekta miniserier du hinner sluka på en helg
Läs också: 3 rafflande brittiska kriminalserier som gömmer sig på SVT Play
