Det är lite bisarrt att som filmkritiker recensera en film om just en kritiker. Lyckligtvis handlar denna om en teaterkritiker på 1930-talet. Tyvärr är det en film som, trots en spännande historia och en begåvad ensemble, inte imponerar nämnvärt.
På plussidan har vi Ian McKellen, en av Storbritanniens största och bästa aktörer, i huvudrollen. Han är den typen av aktör som, oavsett om han spelar mutant, trollkarl eller – som här – en bitchig och snobbig teaterbög så kan han inte göra något fel. Men han kan inte ensam rädda ojämnt material.
Handlingen utspelas i 1934 års London där fruktade, smyghomosexuella teaterkritikern Jimmy Erskine (McKellen) gång på gång sågar stackars, aspirerande aktrisen Nina Land (Gemma Arterton). När Erskine ertappas med ”homosexuella aktiviteter” sparkas han från sin tidning och planerar en hämnd genom att låta Nina förföra redaktören (Mark Strong) i utbyte mot positiva recensioner.
Historien, baserad på Anthony Quinns roman ”Curtain Call” från 2015, är minst sagt kittlande. Vi får alltför få thrillers med den här typen dos sex, mord och hämnd. Inte minst som utspelas i den här tidseran och med en homosexuell huvudperson, inklusive det stigma och de fördomar som upplevs, i centrum.
Men med det sagt är en relativt svag, ojämn och livlös film som varken lyckas skruva spänning eller drama till väldigt intressanta nivåer. Kombinationen av bitsk humor, melankoliskt drama och stegrande thrillerelement är som bäst svajig.
Detta trots McKellens pålitligt suveräna insats. Han lyckas med få små, subtila medel göra Erskine till en vidrig, hänsynslös skurk – bokstavligen – villig att kliva över lik för att gynna sig själv och sin karriär. Men även en stolt antihjälte inom sin tids queermiljö som vägrar ursäkta sig för vem han är och avfärdar såväl kritiker som auktoritet.
Av den sevärda birollsensemblen lyckas en effektivt nedtonad Strong bäst som en olycklig bricka i det elaka spelet. Men brittiska proffs som Arterton, Ben Barnes (Narnia-filmerna), Alfred Enoch (Harry Potter-filmerna) och Romola Garai (”Suffragette”) känns bortkastade i endimensionella karikatyrer. Och fantastiska Lesley Manville (”Phantom Thread”) har något mer än en cameo som Artertons mamma.
Regissören Anand Tucker (”Shopgirl”, ”Leap Year”) lyckas i sin första långfilm på 15 år skickligt återskapa känslan och atmosfären av 1930-talets brittiska teatermiljöer. Men han verkar inte riktigt veta vad för slags film han gör eller vilken ritning skådespelarna ska ta. När det varken är särskilt spännande eller fängslande liknar resultatet med sin dramatiska story mest en påkostad såpopera.
Det är synd skam för det finns så mycket saftigt att fördjupa sig i, både i förlagan och manuset av Patrick Marber (”Closer”, ”Notes on a Scandal”). Här finns teman och problematik som tål jämförelse med moderna debatter, från slampstämpeln av Artertons karaktär till den invecklade relationen mellan McKellen och 50 år (!) yngre Enoch. Men man vågar tyvärr bara skrapa på ytan och majoriteten av relationer, känslomässiga utvecklingar och twistar i historien förblir ytliga.
Det är långt ifrån någon usel film och att se McKellen spela slug narcissist är nästan värt 101 minuter av din tid. Men för en film med sådan spännande historia och imponerande ensemble är det en stor besvikelse. När det finns så mycket utrymme för alla möjliga känslor så återfinner sig mest känslan av tomhet. En film som kanske bäst ses utan – ursäkta ordvitsen – ett alltför kritiskt öga…
”The Critic” finns nu att köpa/hyra på digitala tjänster.
