28 år efter raserivirusets utbrott är hela Storbritannien en hårt bevakad karantänzon, där militärskepp från omgivande nationer stadeligen patrullerar kustremsan.
På en liten ö i de skotska högländerna lever ett mindre samhälle en analog tillvaro helt isolerad från fastlandet. Där möter vi Jamie (Aaron Taylor-Johnson) och hans 12-årige son Spike (Alfie Williams), på dagen för det mandomsprov som alla unga på ön ska ställas inför. Nämligen att korsa den steniga gångväg över sundet som bara blottas vid lågvatten.
Mamman i familjen, Isla (Jodie Comer) lider av en okänd sjukdom som gör henne dement och mestadels sängbunden, men med stunder av klarhet och kraft. Som när hon skäller ut pappan efter noter för att han tar med den alldeles för unge pojken till fastlandet, där nödvändiga resurser men också livsfarliga “infekterade” väntar.
Regissören Danny Boyle återförenas med manusförfattaren Alex Garland två decennier efter deras kultförklarade, moderna zombie-klassiker “28 dagar senare” – känd för sin råa realism i spöklikt tomma urbana miljöer.
En galnare film än ”28 dagar senare”
Den som väntar sig mer av samma kan komma att bli besviken. För “28 Years Later” är en galnare, mer förhöjd postapokalyptisk vision, som för tankarna till George Millers successivt mer excentriska Mad Max-universum. Riktigt så extrem är dock aldrig “Years” och en av dess stora styrkor ligger i hur jordnära den skildrar sina karaktärer och de mänskliga relationer som är centrala i filmen.
13-åriga Alfie Williams är helt lysande i huvudrollen. Det var längesen jag såg en barnskådespelare leverera en så naturlig och nyanserad rollprestation. Han bär filmens emotionella tyngd på sina axlar tillsammans med alltid sevärda Jodie Comer. Faktum är att Comer är så bra och rörande i rollen som den sinnesförvirrade mamman att jag inte alls blir förvånad om hon får sin första Oscarsnominering. Ett sammanhang där Boyles briljanta regi rimligen också bör uppmärksammas.
Filmen är betydligt mer påkostad än framförallt den första filmen i serien, men går ändå rent tekniskt i originalets fotspår, vars unika estetik kom ifrån att ha varit filmad med enkla DV-kameror.
Mycket har hänt med hobby-tekniken på 23 år. De iPhones som större delen av “28 Years Later” är filmad på ger ett förbluffande bra resultat. Nästan så att det känns som en ren gimmick att filma med ultrakittade mobilkameror istället för traditionella digitala filmkameror. Men det finns ändå en märkbar estetisk skillnad. Den osminkat digitala looken ger en slags omedelbarhet som förstärker intensiteten i många av sekvenserna, inte minst de mer närgånget realistiska.
En vital och levande storfilm
Direkt från start – det makabra anslaget sätter barnprogrammet Teletubbies i den skräckkontext som det sen länge haft i mina mardrömmar – är “28 Years Later” en vital och levande storfilm. Det är konsekvent spännande, med udda infall och vändningar som överraskar.
Det är en konst att låta brutal zombie-slakt (i bägge riktningar), andlig ritualism och öm familjedynamik leva i harmoni. Men Boyle och Garland har skapat en trovärdig värld som rymmer både det bisarrt komiska, det groteskt skrämmande och det närgånget mänskliga.
Tematiskt genomgående är ett undersökande av manlighet och vad för slags man Spike ska växa upp till att bli. Spike och hans pappa, på zombie-jakt i vildmarken med varsin pilbåge i händerna, har en dynamik som påminner om 2018 års hyllade blockbuster-spel “God of War”. Tidigt i filmen är jag lite orolig att berättelsen ska dröja sig kvar i en alltför enkelspårig förklaringsmodell á la “toxisk maskulinitet är dåligt men oundvikligt i en brutal värld”. Men filmen är mognare än så och karaktärerna mer mångsidiga.
Överraskande vackert
Det som överraskar mest är hur märkligt vacker filmen är. Scenerna mellan Spike och Isla, som ger sig ut tillsammans i jakt på en beryktad läkare som kanske eller kanske inte kan hjälpa mamman att bli frisk, balanserar det skrämmande med ögonblick av lekfullhet och en drabbande sorg.
En stor eloge till filmskaparna och skådespelarna som lyckas få mig att gråta bara minuter efter att jag äcklats av hur en “alfa”-infekterad – enorma (och bisarrt välhängda) zombie-monster 2.0 – slitit huvudet av en människa i steroidpumpat raseri. “28 Years Later” är känslomässigt omtumlande på en nivå som jag inte hade kunnat ana.
Karaktärerna som dyker upp på vägen, inte minst Edvin Rydings svärande svenska soldat och Ralph Fiennes minst sagt säregna Dr. Kelson, är alla minnesvärda. Till och med den vanligtvis så stele Taylor-Johnson gör bra ifrån sig under Boyles tvärsäkra regi.
“Years” är den första filmen i en planerad trilogi där del två redan är inspelad av “The Marvels”-regissören Nia DaCosta. Och finns det något väsentligt att klaga på här så är det just att filmen landar i något av ett icke-slut. En “fortsättning följer” som visserligen är kittlande, men som ändå blir en besvikelse efter två timmar av riktigt tight spänning och starkt berättande.
Trots detta så är “28 Years Later” en fenomenal uppföljare: grotesk, brutal, vacker och förkrossande! Det är den med marginal vassaste filmen i serien och en av det senaste årtiondets allra bästa storfilmer. Spring och se!