Inte mycket rock’n’roll i filmen om Beatles manager Brian Epstein (Jacob Fortune-Lloyd från “De Tre Musketörerna”) alls. Vi möter en sofistikerad, vacker och godhjärtad ung man helt utan karaktärsfel. Dessvärre utan så mycket karaktär överhuvudtaget, då filmen är konstruerad som en hjältesaga och hyllning till den “femte Beatlesmedlemmen”, utan att skrapa alltför mycket under ytan.
Själva bandet figurerar i periferin där de framställs som ostyriga barn, helt hjälplösa utan Epsteins faderliga handledning. För 1961 när han upptäckte dem var det Elvis som gällde. Bandmedlemmarna bar skinnjackor och spelade på små källarklubbar. Epstein polerade upp deras akt; fick dem att klippa håret, bära kostymer och koordinera bugningar efter spelningarna (vilket framställs som oerhört svårt för killarna i filmen – de har dummats ner rejält och känns nästan lite retarderade i jämförelse med Epstein).
Men visst får vi höra ett par, tre välkända låtar som får en att le av nostalgi – för vem kan stå emot musiken som den spelats av ett av världshistoriens största band? Dock inga originallåtar utan vi får nöja oss med återskapade Beatlesversioner av välkända covers…
Men berättelsen börjar redan ett par år tidigare, då Epstein som ung man och äldste sonen till ett hårt arbetande judiskt medelklasspar moderniserar familjens möbelfirma samt börjar sälja skivor. Han introducerar öppningsscenerna direkt till kameran, vilket blir ett återkommande berättargrepp filmen igenom. Som den briljanta entreprenör han är blir företaget raskt Liverpools bäst säljande skivaffär, då han lovar leverans inom fem dagar efter beställning – vart än skivan kommer ifrån.
Föräldrarna (Emily Watson och Eddie Marsan) förväntar sig att sonen ska nöja sig med affären, men efter att han upptäckt Beatles är han övertygad om att bandet kommer blir större än Elvis. Han går in för deras karriär med hull och hår, mot föräldrarnas vilja. Men även om allt han rör vid arbetsmässigt blir till guld, är privatlivet mer komplicerat.
I Storbritannien på den tiden var ju homosexualitet kriminellt. Som offentlig person är han alltså tvungen att dölja att han är gay. Det gör honom till ett lätt byte för rån och utpressning. Han blir jagad av polisen, han blir bestulen utan att kunna anmäla det, och han släpper in tvivelaktiga figurer i sitt liv. Kanske gör allt detta honom tablettberoende för han dör tragiskt av en överdos endast 32 år gammal.
Filmen är regisserad av Joe Stephenson och låtar som “Please Mr. Postman” är stilrent framförda och med elegant dekor. Jay Leno spelar Ed Sullivan vars show som bandet gästade raskt gjorde dem till ett hushållsnamn i USA, allt tack vare Epstein. De nära två timmarnas speltid flyter på jämnt och fint utan alltför höga toppar eller djupa dalar – filmen är trots allt ett ganska generiskt konstruerat hyllningsporträtt. Som sådant fyller det sin funktion – en bit musikhistoria i ett lättsmält paket.
“Midas Man” har i skrivandes stund precis kickat igång New York Jewish Film Festival 2025 och får en bredare USA-release i nästa vecka. Svenskt premiärdatum saknas för närvarande men förhoppningsvis dyker den upp någonstans inom snar framtid för filmen är en underhållande, sevärd och snyggt gjord nostalgitripp som nog kan tilltala de flesta cineastiska smaker på humör för enkel underhållning.
