15 år har passerat sedan vikingapojken Hicke och draken Tandlöse blev otippade vänner i animerade ”Draktränaren”. Jag har alltid gillat den filmen. Nu kommer en live-action-uppgradering som följer samma handling till punkt och pricka. Många av scenerna är återskapade bild för bild, ruta för ruta.
Vanligtvis hade jag viftat bort den sortens remake som ren lathet. En cyniker kan såklart undra varför regissören Dean DeBlois skulle vilja berätta exakt samma historia igen. Men det dröjer inte länge innan 2025 års ”Draktränaren” vinner över mig, precis som originalfilmen gjorde. Här finns lika mycket charm, humor och högtflygande action, så att både gamla fans och nya generationer kan bli hänförda. Och så snyggt!
Storyn följer i välbekanta spår redan från den inledande scenen där unge Hicke får introducera oss till sin by. Han är del av en vikingastam som bor på den avlägsna ön Berk, och fruktar de drakar som med jämna mellanrum går till attack.
Byn är full av karlakarlar med yxan i högsta hugg. Hicke vill vara en av dem. Men en tanig och tafatt tonåring verkar inte direkt skapt för att härja, slåss och dräpa drakar.
En välbekant men tidlös saga får ny luft under vingarna
Okej, ni har ju sett det här förr. Varför berättar jag allt? Snabbspola, snabbspola…
När Hicke möter på en skadad drake i skogen verkar den ju inte alls farlig. Snarare alldeles… gullig! Som en otyglad hundvalp. Hicke hjälper till att mata och pyssla om varelsen som får namnet Tandlöse. Och han inser att drakarna kanske inte ett hot trots allt. Men lycka till med att motbevisa pappa hövdingen, och hundratals år av traditioner, som är av motsatt åsikt…
Ja, mycket är sig likt. Och även den som aldrig såg ”Draktränaren” från 2010 kan räkna ut hur historien kommer att sluta. Det här borde inte flyga. Men det gör det. Jag ser om den tecknade versionen kvällen innan nya ”Draktränaren”. Även med originalet så färskt i minnet blir jag lika underhållen och charmad igen.
Kanske är det för att ”Draktränaren” bygger på tidlösa teman och sätter dem i en spännande miljö med en touch av fantasy. Det sker på ett sätt som ändå känns riktigt inbjudande. Budskapet om att gå sin egen väg, tro på sig själv och våga utmana status quo är alltid lika relevant.
Pappa-son-relationen som är den stora konflikten får mer djup än i den animerade filmen. Även om dessa två karaktärer föddes i en barnbok och är lite av karikatyrer, så finns det mycket igenkänning. Den envetna fadern tror sig ha stakat ut sonens framtid, och grabben som har andra drömmar men samtidigt inte vill vara till besvikelse. Klyschigt kan man tycka, men skådespelarna tillför mycket trovärdighet och patos till de mer jordnära, dramatiska scenerna.
Klockrena skådespelare och kul karaktärer
Det finns trots allt mycket som spelfilmen har till sin fördel. Skådespelarna är perfekta valda. Till att börja med har Mason Thames (”The Black Phone”) lyckats göra Hicke till en klumpig men välmenande underdog att heja på. Den tjurskallige pappan Stoick (Tryggvåld i svensköversättningen) spelas av Gerard Butler. Mer klockrent kunde det inte bli. Han lånade ut sin röst till samma karaktär i den animerade trilogin.
Jag gillar också Nick Frost som Gape/Gobber, den vänlige smeden som tränar byns unga i försvar mot drakar. Kanske är det karaktärens kroppshydda, hans tvivelaktiga mentorroll, eller hans goda handlag med djur och odjur – men jag kan absolut se hur Frost blir en perfekt Hagrid när ”Harry Potter”-böckerna blir tv-serie inom kort.
Det är också lätt att tycka om de unga birollerna kring Hicke. Nico Parker ger kärleksintresset Astrid lite mer personlighet och attityd än vad den tecknade vikingaflickan hade. Resten av det omaka gänget med de fantasifulla namnen – Snor-Per, Fiskfot, Flåbuse och Flåbusa – får också mer spelrum. De skapar en hord ljuvliga odågor som fyller sina scener med både hjärta och comic relief.
Vikingarnas vilda värld ger mersmak
Men jag njuter också att se vikingarnas värld komma till liv. Scenografin och de vackra miljöerna gör Berk till ett mysigt samhälle att utforska. Det har historiska anor och en mytologi som väcker nyfikenhet. De många datoranimerade drakarna är välgjorda. De lyckas både kännas farliga, kul, oförutsägbara och lite spännande.
En höjdpunkt (pun intended) är såklart de många hisnande flygscener när vi får ta rygg på Hicke som rider sin drake högt upp i skyn. Jag ser filmen på IMAX och med 3D-brillorna på (jepp, såna finns fortfarande!) och låter mig svepas med när de två drar iväg mot molnen. Man lämnar biografen lite omtumlad, men väldigt nöjd. Är det här rentav barnens svar på ”Game of Thrones” eller ”Top Gun: Maverick” i sommar?
En nackdel är möjligen den utdragna slutstriden. ”Draktränaren” gör samma misstag som många Marvel-filmer. Den öser på med en CGI-orgie som lämnar mig lite utmattad av fel orsaker.
Men jag har ändå en känsla av att ”Draktränaren” kommer skapa många nya vikingafans och drakdårar bland den yngre publiken. Det är en superhärlig familjefilm med snälla värderingar och häftiga äventyr. Den goda nyheten är att det kommer mer – en uppföljare är redan på gång.
”Draktränaren” får svensk biopremiär 12 juni.
