Även om du inte kan namnet på en enda film Brigitte Bardot varit med i, känner du förmodligen igen henne. Hon är känd som en av tidernas mest vackra kvinnor, definitionen av en sexikon. Hon var sexuellt frigjord, visste vad hon ville och var under en period Frankrikes bäst betalda skådespelerska. Hon kämpade med mental ohälsa och gjorde flera självmordsförsök. Pressen belägrade stundtals hennes hem, så hon blev en fånge i det.
Skådespelarkarriären varade i drygt 20 år tills hon 1973 hängde upp den hatten för att ”avsluta karriären elegant”. Sen dess har hon bland annat varit djurrättsaktivist, författare, flera gånger dömts för uppvigling till rasism, och har skarpt kritiserat MeToo-rörelsen. En minst sagt komplicerad individ, med andra ord.
Serien ”Bardot”, som gjorts av mor och son-duon Danièle och Christopher Thompson, utspelar sig under 50-talet och följer Bardot från åldern 15 till 25, tiden Brigitte (spelad av Julia de Nunez) gick från en söt skolflicka till en internationell ikon.
Det är en melodramatisk serie… men eftersom Bardot själv verkar vara en melodramatisk människa fungerar det bättre än man kunnat tro, åtminstone ibland. Ett större problem är att serien saknar subtilitet, karaktärer och skeenden hanteras klumpigt, bland det dessvärre hennes självmordsförsök.
Men det viktigaste – porträttet av Brigitte Bardot – fungerar. Hon framstår som en komplex karaktär som är ganska osympatisk och svår att ha att göra med men också svårt att titta bort från. Hon är sårbar och stenhård på samma gång. Relationerna avlöser varandra, hon jagar förälskelse men tröttnar snabbt, blir sviken, kan inte vara trogen.
Hennes första relation är till regiassistenten Roger Vadim som hon träffar när hon är femton. Han är sex år äldre, kom att bli hennes första man och regisserade en av hennes mest kända filmer ”Och Gud skapade kvinnan”. Jag önskar att serien haft en mer skeptisk blick på deras relation, nu är det bara de irriterande föräldrarna som motsätter sig, medan vi som tittare ser att allt bara är finemang mellan de två, ingen minsta konstighet med den åldersskillnaden.
”Bardot” är fin att titta på, tidskänslan känns autentisk, och de Nunez är rätt lik Brigitte även om ögonsminket av outgrundlig anledning inte är rätt.
Klippningen är ojämn, vissa scener verkar pågå i all oändlighet, andra avslutas abrupt. Det senare gäller flera scener där Bardot träffar sina olika män, med tanke på hur viktig romans var för henne känns det som att man borde dröja kvar i scenerna på ett annat sätt, eller åtminstone inte låta relationerna gå från a till c så hastigt.
Det i särklass mest drabbande i serien är när Brigitte blir ofrivilligt gravid. Det är slutet på 50-talet, det finns inget p-piller så det är bara att räkna dagarna för att hitta säkrare perioder och hoppas på det bästa. Abort är strikt förbjudet, så om man inte råkar känna en läkare redo att riskera läkarlicensen fick man hitta en kvinna som utförde den i sitt hem, och hoppas att man inte förblödde, Även att söka hjälp på sjukhuset efteråt kunde få konsekvenser. (En process som beskrevs även av förra året Nobelpristagare Annie Ernaux i boken ”Omständigheter”, så lik Brigittes berättelse, men förmodligen var berättelsen allmängiltig.)
Brigitte vill verkligen inte ha barn, men i slutändan blir hon tvungen. Hennes man är glad, och alla säger att hon kommer att bli lycklig när barnet väl är där. Det händer inte. Det är ett fascinerande porträtt av hur moderskapet förutsätts vara det naturliga, men hur det inte är rätt för alla, och hur hjärtskärande fångad hon blir.
Serien tar det dock inte riktigt hela vägen, den verkliga Brigitte Bardot ska senare ha sagt till en journalist att hon önskade att sonen var en liten hund, och beskrev i sin självbiografi från 90-talet fostret som en cancertumör. Vilket är rätt brutalt när sonen definitivt kommer att få höra om det.
Serien slutar på ett sätt som ger ett hyfsat tillfredsställande slut, men som även öppnar för en andra säsong. Jag skulle vara intresserad av att se serien hantera den verkliga Bardots sentida liv, men det känns också som en påträngande sak att göra mot någon som fortfarande är vid liv – även om mycket Bardot sagt och gjort bör granskas.
Hur du kommer att tycka om serien beror förmodligen på hur du känner för orden ”franskt melodrama”.
”Bardot” är, som Brigitte Bardot själv, en skakig men intressant resa.
