Att någon för tio år sedan skulle ha sagt att Stuart Bloom – den ständigt otursförföljde seriebutiksägaren från ”The Big Bang Theory” – en dag skulle få leda en actionkomedi om multiversum, monster och hela universums undergång hade nog fått att höja på ett ögonbryn eller två. Ändå är det precis vad Chuck Lorre, Bill Prady och manusförfattaren Zak Penn levererar med ”Stuart Fails to Save the Universe”. Och det märkligaste av allt? Det fungerar.
Det här är utan tvekan den minst väntade spinoffen vi fått från en populär tv-serie. Vilket genast får mig att älska serien avsevärt mer. I stället för att försöka återskapa originalets sitcom-känsla kastar man ut nästan alla regler genom fönstret. Skrattspåret är borta (förutom i ett avsnitt), kameran är friare och handlingen rör sig mellan olika universum där varje värld följer sina egna absurda regler.
Hur förklarar man allt det här då? Jo, när ett experiment skapat av Sheldon, Leonard och Howard går katastrofalt fel är det – ironiskt nog – Stuart som råkar utlösa en kedjereaktion som hotar hela multiversum. Tillsammans med Denise, Bert och Barry Kripke tvingas han resa mellan olika verkligheter där allt från magi, Matrix och DC Comics-hjältar och andra bisarra scenarion väntar runt hörnet.
Det låter kanske som någon slags parodi på dagens superhjältefilmer, men serien lyckas hitta en charmig balans mellan science fiction, komedi och Big Bang-nostalgi. Den vet precis hur fånig premissen är och försöker aldrig låtsas vara något annat. Stuart nämner själv gång på gång just hur dumt det är att just han har hamnat i den här röran.
Sheldon Cooper hade nog själv rekommenderat den
Det jag uppskattar allra mest är att serien faktiskt känns som något huvudpersonerna i ”The Big Bang Theory” själva hade älskat. Jag kan utan problem se framför mig hur Sheldon, Leonard, Raj och Howard sitter i soffan med kinesisk hämtmat och diskuterar teorier om varje nytt universum efter ett avsnitt. Till och med Penny hade nog gillat det här.
Den känslan genomsyrar hela produktionen. Det här är en serie skapad av människor som både kan och uppskattar nördkultur. Varje avsnitt är fyllt av blinkningar till originalserien, men också av populärkulturella referenser, science fiction-idéer och serietidningslogik. Har man följt ”The Big Bang Theory” i tolv säsonger belönas man väldigt ofta med små påskägg – utan att serien blir beroende av nostalgi.
Dessutom är det oväntat roligt att få tillbringa mer tid med karaktärer som tidigare mest fungerade som biroller. Kevin Sussman får äntligen visa att Stuart kan bära en serie på egna axlar, medan Lauren Lapkus får göra Denise till en av franchisens mest sympatiska figurer. Även Barry Kripke, som tidigare fungerade bäst i små doser, får betydligt fler nyanser än tidigare. Bert (Brian Posehn) är däremot utan tvekan min klara favorit – och här får han många gånger mest av alla att göra.
Tempot är tyvärr seriens största svaghet
Det finns däremot en känsla jag hela tiden återkommer till under säsongen. Det går lite väl snabbt hela tiden.
När ett nytt universum introduceras hinner man precis förstå vilka regler som gäller innan det redan är dags att hoppa vidare. En värld där magi styr? Spännande. En med kossor? Ett där ingen lärt sig att ljuga ännu? Ett annat där vardagen ser helt annorlunda ut? Kul idéer nästan varje gång. Men innan miljöerna hinner utvecklas står nästa portal redan öppen.
Det känns lite märkligt att HBO Max, som inte längre behöver anpassa sig efter traditionella reklampauser, ändå låter flera avsnitt stanna kring 18 minuter. Det känns ändå som att konceptet hade mått bra av åtminstone 10 minuter extra varje avsnitt. Då hade flera av de kreativa idéerna fått möjlighet att landa ordentligt istället för att rusas vidare mot nästa äventyr.
Samtidigt är det svårt att klaga alltför mycket. Tempot gör också att serien aldrig fastnar i långa förklaringar kring multiversumets regler. När logiken börjar bli för snurrig skämtar karaktärerna ofta om det själva. Stuart har ju aldrig påståtts vara så smart som karaktärerna i originalserien, så att han inte förstår vad som händer blir till och med en del av handlingen många gånger.
En spinoff som faktiskt vågar vara något eget
Det bästa betyg en spinoff kan få är kanske att den inte känns som en blek kopia av originalet. ”Stuart Fails to Save the Universe” försöker aldrig bli ”The Big Bang Theory 2.0”. I stället lånar den seriens hjärta och kärlek till nördkulturen, men placerar allt i ett fullständigt vansinnigt multiversum där precis vad som helst kan hända.
Vi får flera återkommande cameos från originalserien, där skådespelarna nu får återvända och spela andra versioner av sina gamla karaktärer. Några av skådespelarna återvänder dock inte – så jag hoppas det händer i nästa säsong istället, ifall vi får någon.
Visst hade jag gärna stannat lite längre i flera av världarna vi får besöka, men jag uppskattar trots allt modet i att göra något så oväntat med en av 2000-talets mest populära sitcoms. Framför allt känns det som en serie som skapats för fansen – och av människor som själva verkar älska samma berättelser som publiken.
Den kommer sannolikt inte vinna över den som aldrig tyckt om ”The Big Bang Theory”. Men för oss som tillbringat många timmar i lägenheten i Pasadena känns det här som ett ovanligt kärleksfullt återbesök. Trots att vi aldrig återvänder till just den delen av världen igen. Jag hoppas att fler tv-skapare väljer att göra lika udda och oväntade spinoffer i framtiden, där man vågar att tänka nytt och annorlunda.
Snabbfakta om ”Stuart Fails to Save the Universe”
Skapad av: Chuck Lorre, Zak Penn, Bill Prady
Medverkande: Kevin Sussman, Lauren Lapkus, John Ross Bowie, Brian Posehn.
Genre: Komedi, action, sci-fi, äventyr
Längd: 10 avsnitt
Premiär: 24 juli
Visas på: HBO Max
Betyg: 3 av 5
Läs också: 10 bästa nya tv-serierna från 2026 – hittills
Läs också: 3 perfekta miniserier du hinner sluka på en helg
Läs också: 3 rafflande brittiska kriminalserier som gömmer sig på SVT Play
