Jamie Adams lekfulla, improviserade drama marknadsförs som “ett mångsidigt porträtt av längtan, kärlek och komplexiteten i kreativt samarbete”. Men handlingen är såpass tunn att skulle snarare kalla det en film om ingenting. Men vänta, det är inte så illa som det kan låta. Tvärtom.
”Only What We Carry” är en stämningsfilm och man dras garanterat in. För under pressvisningen inför Tribeca-festivalen kom jag på mig själv med att se igenom hela filmen med ett småleende på läpparna.
Regissören Jamie Adams humoristiska och naturalistiska improvisationsstil är svår att stå emot, särskilt med denna samling otippade skådiskombinationer.
Romanser som sjuder och bubblar över i improviserad handling
Adams har samlat ihop ett gäng tunga namn, som filmas mestadels med handhållen kamera. Upplägget är enkelt. Vi möter den berömda Moulin Rouge-dansaren Charlotte Levant (Sofia Boutella från “The Mummy”, här i osmickrande blonderad sprethockeyfrilla) i badkaret. Hennes syster Josephine (Charlotte Gainsbourg, från Lars von Trier-filmer som “Melancholia”) läser högt ur en tidningsartikel utanför dörren.
Artikeln är skriven av Charlottes före detta koreograf Julian Johns (Simon Pegg), som påstår att han kan skapa en dansare av vem som helst. Hennes talang betyder alltså ingenting? Det gör Charlotte såpass upprörd att syskonen tar bilen och åker till Deauville, där Julian vistas.
På en bensinmack möter de en svärande amerikan, John Percy (Quentin Tarantino, som alltså klivit över till andra sidan kameran och tagit steget fullt ut till en bärande roll – hans första på 30 år!). Senare på hotellet träffar de ett ungt par som är fans av Charlotte (Lizzy McAlpine och Liam Hellmann).
På hotellet finns även John, och hela ensemblen hamnar så småningom i Julians hus, där de tillbringar lata dagar och festliga nätter. Konflikter ställs på sin spets, hemligheter uppdagas, och romanser bubblar i ett töcken av vin, vind, och vatten.
Modernt och gammaldags på en och samma gång
Här kanske filmens experimentella och nischade känsla ska nämnas. Det är inte en film för alla. Men för cineasterna däremot finns nog med intressanta stilgrepp för att få det att vattnas i munnen, särskilt om man är trött på det alltför tillrättalagda.
Det enkla handhållna formatet som går in och ut ur fokus ger filmen en nästan hemmagjord känsla. Det är helt i stil med Jean-Luc Godards “back to the basics” som låg till grund för hela Franska nya vågen-rörelsen på 50- och 60-talet. Här finns både “jump cuts” och en befriande brist på kronologisk respekt.
Det är känslan som räknas. Sanningen i ögonblicket. Om en av karaktärerna kanske tar av sig jackan för att dansa och sekunden därpå har den på sig igen, gör det inte så mycket. Eller om en annan ligger inbäddad i frottéhanddukar vid poolen, och i nästa scen är påklädd på stranden, bara för att hoppa tillbaka till frottéhanddukarna, gör det inte så mycket heller.
Likaså om man struntar i att anlita statister och låter lokalbefokningen stirra in i kameran… Samtidigt känns de lekande lättsamma improvisationerna så nya, fräscha, och välkomna!
Fina improvisationer håller uppmärksamheten
Improvisationerna ger filmen närapå en avskalad “reality show”-känsla, som om TV-teamet och all tillstymmelse till glamour ersatts av naket, handhållet, och tålmodigt iakttagande. Man undrar på riktigt vad som ska hända härnäst.
Alla som någon gång hållit på med eller varit intresserade av improvisationsteater kommer nog finna lite extra nöje i upplägget. Jag kom på mig själv på att försöka lista ut premisserna, vilka hemligheter som tilldelats de olika karaktärerna att plocka fram och överraska de andra med, som när ett brev grävs fram ur fickan och lämnas över till exempel.
Möjligtvis segas det till emellanåt, kanske klamrar sig vissa karaktärer fast vid ett känslotillstånd lite väl länge, men överlag satt jag och smålog mig igenom hela filmen. Man dras in!
Jag vill semestra på rivieran med intressanta artister som bär på hemligheter och dansa nätterna igenom och låta dagarna flyta in i varandra. Eller åtminstone leta upp någon improvisationsteater och göra det på låtsas. Såpass inspirerade filmen!
Nu kan i och för sig fyra poäng av fem säkerligen ifrågasättas baserat på den “hemmagjorda” känslan. Det här är trots allt så mycket lågbudget och “indie” det kan bli. Men Adams har lyckats spela in hela dramakomedin på bara sex dagar. Och filmen känns både nytänkande och trogen sin natur.
Gör den intryck nog för att detaljminnas en vecka senare? Oklart. Men en film som får en att sitta och le i en timme och 33 minuter måste man nog ändå se som väl godkänd!
Snabbfakta om ”Only What We Carry”
Regi: Jamie Adams
Skådespelare: Quentin Tarantino, Charlotte Gainsbourg, Simon Pegg, Sofia Boutella
Genre: Dramakomedi
Speltid: 1h 33 minuter
Världspremiär: På Tribeca Film Festival den 6 juni 2026
MovieZines betyg: 4/5