Why so serious, superhjältefilm?

KRÖNIKA
4 December 2015 | 12:00

Why so serious, superhjältefilm?

I trailern till "Batman v Superman" är det återigen dystra miner, mörker och explosioner. Vad hände med den glada superhjältefilmen vi växte upp med?

Okej, då har man sett trailern till ”Batman vs Superman: Dawn of Justice” - den ultimata sammanslagningen av filmvärldens kanske två största superhjältar, samt en av de mest efterlängtade blockbusters för alla serietidningsnördar och superherolovers. Och jag kan inte förneka att jag varit nyfiken. Trots en ganska dålig inblick i hjältarnas seriebakgrund så har jag ändå funnit (de flesta) filmerna underhållande. Men efter trailern är jag faktiskt noll pepp.

Det är så mörkt, dystert, gravallvarligt och fullt av explosioner. Jag ska inte gå in på att det är två vita snubbar i tajts - det är en helt annan diskussion - men mitt största problem är att den verkar helt sakna hjärta. Den där glada, barnsliga glimten i ögat som de ursprungliga filmerna hade. När det fortfarande var kul med superhjältar.

Jag är dock inte förvånad. Redan när man skulle reboota Batman i Christopher Nolans händer började varningsklockorna ringa. Det var ju absolut inte dålig film vi pratar om men det var definitivt början på superhjältens sinande charm. Man skulle prompt analysera och bidra med psykologiskt perspektiv och med det offrades mycket om inte det mesta av det som tidigare gjort superhjälten på film så underhållande.



Jag anar att det fanns mer djup i serietidningarna dessa filmer bygger på. Mycket möjligt och jag förstår att serietidningsälskarna jublar av lycka åt dessa nya, mörkare filmer. Men för oss andra då? Vi som inte läst serietidningar utan växt upp med Christopher Reeve och Michael Keaton i superhjältefilmer som var just det. Med fyndiga gadgets, fräcka bovar och kul action. Utan ångest och svärta.

Självklart finns en tjusning i att begåvade filmskapare som Nolan och Zack Snyder tar sig an superhjältar och ger dem lite tyngd. Actionfilm med hjärna är alltid välkommet och det är en svindlande tanke att ta sig in i huvudet på killarna som spenderar dagarna med att rädda världen men får lite eller ingen tacksamhet. Mycket superhjältefilm från 90-talet och tidigare var ju riktigt usel. Men måste det ena utesluta det andra?

Var är charmen som framkallade den där bubblande glädjen när man var barn och bänkade sig framför film där explosioner, våld och skurkaktiga planer om att mörda hundratals människor var mer nedtonade. Ett annat av mina problem med kommande ”Batman v Superman” är just att båda dessa herrar verkar så deprimerade och… ja, tråkiga. Jag kan ha fel, men i trailern ser de båda mest ut att vilja gå och lägga sig.

Klart de har ett tufft jobb. Men som publik vill man ju trots allt bli underhållen. Ser jag en superhjältefilm vill jag ha kul och käka popcorn, inte tänka ”Det där verkar ju riktigt jobbigt”. För att citera han som en gång för alla etablerade att Batman-skurkar är mer intressanta än Batman - ”Why so serious?”