4 löjliga sammanträffanden på film

29 April 2016 | 18:00

Vad är oddsen? Fyra löjliga sammanträffanden som bara sker på film

Letar du efter enkla lösningar på komplexa problem? Oroa dig inte, Hollywood fixar biffen. På film löser sig det mesta genom slumpen. Eller vad sägs om nedanstående överutnyttjade och osannolika sammanträffanden från filmens värld?

Mycket på vita duken är enkelt. Betydligt enklare än i vår jobbiga och omständliga tillvaro. För visst vore det käckt om lösningar på dina mest akuta problem presenterar sig precis i rätt tid? Ibland händer det oss dödliga också… Bara inte särskilt ofta eller med lika bra timing. Nej, ödets gudar är betydligt mer generösa på film, vilket kanske inte är så konstigt. 

Filmer har en begränsad tid att förhålla sig till. Käcka men osannolika tillfälligheter är en enkel väg att gå för att skynda på storyn. På samma krystade sätt som slumpen ibland löser filmkaraktärers problem, löser den även filmens dramaturgiska utmaningar. 

Joss Whedon, mannen bakom bland annat ”Buffy Vampyrdödaren” och ”Firefly” sägs ha sagt något i stil med ”tillfälligheter kan kasta in filmkaraktären i en svår situation men tillfälligheter får aldrig lösa samma situation”. Ofta krävs en viss dos av osannolik slump för att få igång storyn; en set-up för filmens konflikt. Som publik köper man också oftast detta. 

Problem uppstår däremot när en serie tillfälligheter, eller slumpen om man så vill, används som en quick fix. En, när man tänker efter, fånig lösning på en situation i syfte att komma vidare i handlingen. Saker som exempelvis att:

1. Filmkaraktärer springer på varandra på osannolika ställen




Värsta filmiska förövare: Romantiska komedier. ”Star Wars”. Eller ”Star Trek”… Äh, alla rymdfilmer. 

Vissa hävdar att det är en liten värld vi lever i men kom igen… Så liten är den inte. Sannolikheten att du skall springa på random bekant från förr, än mindre någon som kommer att spela en avgörande roll för din framtid, är trots allt ganska liten. I filmens värld är detta dock mer regel än undantag. 

Visst är det ett enkelt sätt att sammanföra två för filmen viktiga karaktärer men samtidigt är det just detta; för enkelt. Det hindrar dock inte Hollywood från att skapa både ett och annat osannolikt och ohyggligt slumpartat möte. Romantiska komedier klassar ofta in här och visst är det käckt att hänvisa till ”It was meant to be” när vårt kärlekspar gång på gång springer på varandra. Ofta i New York skall tilläggas, en stad som ändå får klassas som relativt stor vad man än jämför med. Ja, jag tänker på dig ”Om ödet får bestämma” (2001). Om det är någon tröst är du dock i gott sällskap. Du är även utklassad i långsökthet om vi vänder blicken mot valfri film med ”Star” i titeln. 

Grejen med rymden är att den är stor. Det finns liksom gott om den, därav namnet. Ta ”Rymdimperiet slår tillbaka” (1980) som exempel. Luke Skywalker får till sig att åka till ”Dagobah System”. Med denna hyggligt knapphändiga info hittar Luke inte bara rätt planet, utan också rätt ställe på rätt planet i galaxen där Yoda slår dank. Bra flyt. ”Star Trek” (2009) vill dock inte vara sämre när vi bjuds på en scen där Kirk hamnar på en planet där både Scotty och den ”gamla” Spock finns. En lågoddsare helt klart. Hollywood, var vänlig sluta behandla rymden som om det vore en återföreningsträff för valfri gymnasieklass.

2. Filmskurkens ohyggligt avancerade plan bygger enbart på slumpen




Visst kommer man långt med bra planering, missförstå mig inte. Jag misstänker att det är samma sak för filmvärldens storskurkar. Och här snackar vi planer på en helt annan nivå. Sjukligt avancerade arrangemang, minutiöst planerade under många års tid. Imponerande! Ja, imponerande så in i helvete att vi som publik inte bekymrar oss att granska planerna närmre. Vilket såklart är hela poängen… 

Ta Javier Bardems Silva i ”Skyfall” (2012) som exempel. Han lurar Bond till sin ö för att därefter låta sig tillfångatas av MI6. Ingen av hans undersåtar, som Silva för övrigt lurar i döden eller låter fångas av MI6, hittar Bonds high tech-GPS. Därefter antar (hoppas?) han att Q, för övrigt en superhacker, sedan skall koppla upp datorn på MI6:s nätverk och inte på en isolerad server. Vips är viruset i full gång och Silvas cell i den underjordiska bunkern öppen. De topptränade vakterna anar aldrig oråd när Silva gör sig i ordning för att lämna cellen som turligt nog inte har något mekaniskt lås. Allt gott så långt… 

Man kan fortsätta såhär ganska länge om man bara vill och orkar. Det finns så många om och men att alla personer iblandade i planen måste agera på ett exakt sätt i varje given situation. Minsta avvikelse skulle få allt att fallera. Då det tyvärr ofta är svårt att förutsäga mänskligt beteende är upplägget således rätt vanskligt. För att inte säga trist för skurken; fem års planerande faller samman för att någon inblandad beter sig irrationellt (läs mänskligt). I detta fall kan jag ha överseende med osannolikheten i det hela; ”Skyfall” är fortfarande grym. 

Jokerns plan i ”The Dark Knight” (2008) är ett snarlikt exempel och faller, likt Silvas, på sin egen orimlighet. Löjligt många omständigheter skall sammanfalla och beteenden förutses för att ha någon chans till framgång.  Vissa försvarar det hela genom att Jokern jobbar efter någon slags kaosmetodik och att han improviserar det mesta allt eftersom. Ovanstående scenario är dock inte exklusivt för Bond eller likande filmer där skurken skryter med sin avancerade plot-förmåga. Så fort det skall smidas skurkplaner spårar det hela ur ganska snabbt. 

3. Saker viktiga för stunden dyker alltid upp… i rätt stund 




Värsta filmiska förövare: Alla action- och kriminalfilmer någonsin. 

Visst vore det praktiskt om du i livets svåraste stunder får en lösning serverad på silverfat. I verkliga livet sker det tyvärr inte så ofta. Istället för en klockren lösning på problemet dyker mer ofta ett problem till problemet upp. Livet gillar att vrida om kniven lite extra… Tur att våra filmhjältar ofta får en bättre deal än vad vi får. 

”Iron Man 3” (2013) gjorde exempelvis sitt bästa för att sätta en ny standard i långsökthet. Tony Stark kraschlandar i ödemarken varpå det första han springer på är en sjukt välutrustad verktygsbod. En verkstad som har allt han behöver för att göra storstilad comeback MacGyver-style. Coincidink! Kom igen, det där är bara slappt manusarbete. Detta var för övrigt det minsta problem jag hade med filmen men vi tar det i den kommande artikeln ”10 superhjältefilmer du inte visste var skitkassa”. 

Osannolik timing är också en viktig del vad det gäller ledtrådar i svåra mordutredningar på film. Klyschan i att, när allt hopp verkar vara ute, av en slump hitta den saknade pusselbiten känns halvfräsch. Ändå matas vi med detta om och om igen. Ett ganska sentida exempel är den spännande ”Prisoners” (2013). Kriminalinspektör Loki är sur över att utredningen inte går framåt och rensar i vredesmod skrivbordet. Papper och foldrar åker ner på golvet och vips ser han ett foto som löser fallet på en sekund. Allt för dramatisk effekt såklart men också väldigt uttjatat.

Låt oss i detta sammanhang även nämna det här med att under tidspress leta efter hemlig information; antingen mer old school i ett hemligt arkiv/kontor eller genom att hacka en dator. Inom loppet av några sekunder brukar man på film hitta exakt de filer man söker i precis rätt tid. Själv har jag svårt att hitta den här artikeln på min dator på grund av ologiskt namnval… 

4. En grym mentor/coach finns alltid till hands




Värsta filmiska förövare: ”Kickboxer” (1989), ”Karate Kid” (1984 och 2010), ”Million Dollar Baby” (2004). Ok, de flesta filmer där det boxas eller sparkas. 

Behöver du utkräva hämnd men saknar rätt färdigheter? Trött på att bli mobbad och vill visa var skåpet skall stå? Är du en sann underdog men med rätt fighting spirit som bara behöver lite vägledning för att uppnå stordåd? Inga problem; rent-a-super-coach finns här för dig! 

Satan vad många grymma mentorer det finns i filmens värld; allt ifrån Mr. Miyagis osannolika karategud till Clintans väderbitna boxningstränare som delar ut tuff kärlek men har ett hjärta av guld. 

Jag älskar hela grejen med tränaren som motvilligt tar sig an en oväntad adept. Väldigt, väldigt motvilligt för att sen gå all in och lära ut allt de kan. Och som de lär ut sen! Daniel-San går från helt otränad till tävlingsredo, fullt matchningsbar mot de som tränat karate i tio år, inom loppet av några månader. Van Dammes Kurt Sloane piskar skiten ur tidernas tuffaste Muay Thai-monster efter att ha tränat undervattenssparkar och sparrat mot en palm. Så fort någon behöver hjälp och vägledning finns ni där redo att lära ut exakt det som behövs. Var finns ni i verkliga livet? 

Läs också: 15 saker som bara funkar i actionfilmer


Har ni några löjliga sammanträffande på film som ni funderat över? Kommentera nedan.