KRÖNIKA

Skribent

Gäst

23 februari 2019 | 18:00

Ursprungsdilemmat i "Fight Club"

Det finns gott om filmer som folk antingen älskar eller hatar. En film som skulle kunna placeras i den kategorin är David Finchers "Fight Club", som hade premiär 1999. Många tolkar den som testosterondrivet nonsens medan andra ser den som en revolutionär inspirationskälla. Frågan som kanske behöver ställas för att bryta dödläget som har uppstått kring filmen, och som den här artikeln ämnar att försöka ge svar på är vad som hände före "Fight Club".
"Fight Club" är från början en bok av den amerikanska författaren Chuck Palahniuk, som senare filmatiserades av regissören David Fincher. Filmens två huvudkaraktärer, The Narrator, som spelas av Edward Norton och hans vapendragare Tyler Durden, spelad av Brad Pitt, har för många kommit att representera de sämre sidorna av vad det innebär att vara man. Men är Fight Club verkligen en hyllning till besinningslöst våld, anarki och antisocialt beteende – eller är det en film om en kille som försöker att hantera sina barndomstrauman, och när hans problem i sin tur förvärras är det ingen som ser det som ett problem då de har sökt efter att någon ska ge dem en ursäkt till att förskjuta sina egna problem genom att spä på hans?

Filmen tar upp många aspekter av nutiden, som bland annat en problematisering av konsumtion men ett tema i filmen som däremot inte har framhävts kanske lika ofta, vilket är vad jag kommer att göra nu, är hur The Narrator och Tyler Durden delar en likhet med varandra, vilket kanske inte är så konstigt i och med filmens twist, men likheten som åsyftas i det här sammanhanget är att de båda talar om samma pappa.

I filmen hör vi hur både the Narrator och Tyler talar om sin pappa, genom beskrivningar som exempelvis "jag hade aldrig någon riktig relation med min pappa". Eftersom de är samma person kan vi därför säga att The Narrator, som det senare har bekräftats genom uppföljande serietidningar heter Jack, har en komplicerad relation till sin pappa.
 
 
Det förklaras aldrig explicit vad det är som har skett mellan hans far och honom själv före filmen. Däremot får vi små detaljer kring att hans pappa brukade säga att han skulle göra något med sitt liv. Något som Jack faktiskt gör i början av filmen. Hur Jack bläddrar frenetiskt genom möbelkataloger i jakt på nästa lampa eller soffbord och att han går till jobbet varje dag utan undantag. Han är en arbetande men ensam man. Det vi ser är att Jack lever det liv som hans pappa alltid sa att han borde, men att det i sig inte är ett liv som gör honom lycklig då hans mentala hälsa fallerar i takt med att filmens berättelse fortsätter.

När Jack träffar Tyler får han lära känna en man som lever efter sina egna regler och som står utanför samhället. Detta är även något som Tyler för vidare till andra medlemmar i slagsmålsklubben när han håller en monolog och beskriver att alla i rummet är "en generation av män, som har uppfostrats av kvinnor", utan en pappa. Han säger inte uttryckligen att det är utan en pappa i den monologen, men eftersom både han och Jack har sagt det tidigare blir det den logiska slutsatsen.

För att vi ska förstå varför Tyler har sådant stort inflytande över de andra medlemmarna i slagsmålsklubben behöver vi en sekundär referenspunkt; serietidningen Batman. Närmare bestämt historiearket som heter "Batman: Endgame", som är skriven av Scott Snyder. Berättelsen handlar om den evigt pågående rivaliteten mellan Batman och hans ärkefiende Jokern.

Det som Jokern gör i berättelsen utan att gå in för mycket på detalj för den som vill uppleva serietidningen på egen hand, är att han skär av sitt eget ansikte. När frågan dyker upp, "vem skulle göra så mot sig själv?" Svaret är att ingen skulle göra så mot sig själv. Han gör det för att visa att vad än någon annan människa är kapabel till, är han alltid redo att eskalera situationen ytterligare.
 
 
Låt oss föra tillbaka det perspektivet till slagsmålsklubbens trånga utrymme under en bar – då får vi se ett liknande beteende från Tyler när ägaren till baren kommer ner och undrar vad de gör i hans lokal utan hans tillåtelse. Tyler svarar genom att han hetsar fram en våldsam reaktion från ägaren som börjar slå honom i ansiktet. I stället för att slå tillbaka slänger Tyler sig själv över ägaren och börjar hulka blod över honom.

Vid första anblick kan scenen framstå som att det enbart var en bisarr motattack, men som vi ser i filmen leder den ändå till att de får behålla lokalen. Ägaren accepterar att det inte finns något han kan göra mot Tyler, för Tyler är redan beredd att göra det mot sig själv.

Senare i filmen framkommer det till och med att självskada var anledningen till att slagsmålsklubben kom till överhuvudtaget. För när Tyler och Jack har träffats, och tar en öl ihop i början av filmen, då slutar det med att Tyler ställer en fråga till Jack som svarar: "Vill du att jag ska slå dig, liksom i ansiktet?"

Det är när filmen når sin point of no return som tittaren får veta att Jack aldrig slog någon annan än sig själv, och att den första killen som går med i slagsmålsklubben är en man som ser en annan man som håller på att skada sig själv, och i stället för att tänka, "det här var inte bra", blir hans reaktion i stället att han vill delta – då han aldrig själv skulle vara kapabel till att göra det utan Jack. För honom är Jack den ultimata rebellen, då han är beredd att till och med slå sig själv.
 
 
Orsaken till Jacks självskadebeteende går att hitta i ursprungsmaterialet till filmen och det är en psykisk traumadiagnos som heter Dissociativ identitetsstörning (DID), tidigare kallad för Multiple Personality Disorder (MPD), vilket är ett mer tydlig tema i "Fight Club 2", som är en uppföljande serietidning till boken av samma författare.

De potentiella orsakerna till den psykiska sjukdomen kan vara många, men en gemensam nämnare är generellt sett barndomstrauman, exempelvis våld eller övergrepp.

Jack tar alltså vid flera tillfällen upp en frånvarande pappa, som samtidigt hade hårda krav på honom. I slutet av filmen får vi lära oss, återigen även om det inte sägs uttryckligen, att Jack har en traumadiagnos, som har fått honom att utveckla ett självskadebeteende där han slår sig själv i ansiktet, vilket betyder att självskadebeteendet har sitt ursprung i hans förflutna, men det framgår aldrig vad i hans förflutna som var den yttre påverkande faktorn som i sin tur orsakade hans trauma. Den enda referensen i filmen till något i hans förflutna är korta repliker om hans pappa.

Paradigmskiftet i Jack och Tylers relation kommer när Jack står framför Tyler, och är medveten om att Tyler är en del av honom. Då väljer han att sätta en pistol i munnen, men för att tolkningen av den scenen ska kunna bli helt korrekt i min mening, måste det läggas betoning på vart han placerar den i munnen, vilket är på vänster sida. Den vänstra hjärnhalvan är den delen av oss som innehåller vårt personliga historiska minne. Helt enkelt, vårt liv som det brukade vara.

Det Jack gör, är inte att han skjuter sig själv – han skjuter ifrån sig Tyler, som är hans traumamekanism kvarlämnad av en destruktiv far- och son-relation. Jack riktar bokstavligen pistolen mot sin barndom, och säger att den har fått göra sitt, det är dags att han lever sitt eget liv, på sina egna villkor utan destruktiva förebilder.
 
Jakob Adolfsson
Arbetar som journalist men har även studerat etnologi. Älskar att förkovra mig i kultur och andra människors intressen, från det traditionella till mer avantgarde. Sammanvägt tror jag att det gör mig till en person som ställer på tok för mycket frågor även privat, men försöker att väga upp för det genom att vara den som även ofta kan föreslå en bok eller film till den som har slut på idéer.
 
| 23 februari 2019 18:00 |