Snygg att se på - men inte mer

CANNES 2016
20 Maj 2016 | 12:00

"The Neon Demon" är snygg att se på - men inget mer

"Bara David Lynch kan göra Lynch-filmer". Gunnar Rehlin gästrecenserar Nicolas Winding Refns "The Neon Demon" från filmfestivalen i Cannes.

Okay, låt mig först säga att jag avskydde Nikolaj Winding Refns förra film, ”Only God Forgives”. Filmen har sina fans, jag vet det, men de måste vara detta mot sin egen vilja. Filmen var en total dikeskörning, speciellt som den kom efter den utmärkta ”Drive”.

Nu finns det Refn-anhängare, speciellt från Danmark, som hävdar att ”Drive” inte var en äkta Refn-film, att den var mer av ett ”director for hire-jobb”, och att därför var ”Only God Forgives” en mer äkta Refn-film. Och ska man döma av Cannestävlande The Neon Demon så kan det nog ligga någonting i det. Suck.

Storyn är enkel. 16-åriga Jessie (Elle Fanning) har kommit till Los Angeles för att använda sin skönhet för att komma framåt i världen. Hon plåtas av en aspirerande fotograf och fotona gör att hon får kontrakt med en modellfirma. Hon fotograferas av en känd fotograf, vilket leder till att några redan erfarna modeller börjar hata den nya, naturligt vackra, konkurrenten. ”Jag vill inte bli som dom, dom vill bli som mig”, säger hon till sin uppvaktande kavaljer Dean (Karl Gusman från Gaspar Noes ”Love”).



Vad som följer är en berättelse om hur Jessie blir alltmer medveten om hur långt hennes naturliga skönhet kan föra henne, om Keanu Reeves som en våldtäktshotande motellföreståndare, om avundsjuka och konkurrens inom modevärlden – och om David Lynch.

Det är inget fel att vara inspirerad av denne, Lynch är för mig en av tidernas bästa och mest innovativa regissörer. Men ”The Neon Demon” är David Lynch light. Medveten surrealism, fladdrande gardiner, färgen rött som dominerande i snart sagt varje scen (blod, möbler, ljussättning, allt är rött), musiken – allt andas någon som dyrkar David Lynch men som inte insett att det är bara denne som kan göra Lynchfilmer.

Det finns tveklöst en bra skräckfilm att hämta i en skildring av modevärldens konkurrens och narcissism, inte minst i Hollywood, där neondemonen lockar, och det finns några bra och suggestiva scener i ”The Neon Demon”. Men det hjälper inte. Det här är en film som är snygg att se på, men som står och stampar och som aldrig blir den film som Refn hade hoppats den skulle bli.

"The Neon Demon" får svensk biopremiär 10 juni.

Gunnar Rehlin