2013 är utan tvekan ett av de bästa spelåren under min livstid (so far!), tack vare denna supertrio av spel: ”Grand Theft Auto V”, ”Bioshock Infinite” och ”The Last of Us”. Men hur roligt jag än hade med mina vänner i GTA Online, och hur golvad jag än blev av twisten i ”Bioshock Infinite”, är det bara Naughty Dogs postapokalyptiska äventyr som jag verkligen avgudar. Det är i mina ögon så nära man kan komma ett ”perfekt spel”, trots allt kånkande på stegar och plankor som stundvis ska flyttas hit och dit. Jag älskar ALLT med ”The Last of Us”.
Jag vill gå så långt som att säga att ”The Last of Us” inte bara är en av de bästa zombieberättelserna som har gjorts, utan en av de bästa berättelserna – punkt. Oavsett om vi snackar film, böcker eller spel. Denna elva år gamla titel är däruppe bland mina absoluta favoritverk genom alla tider, alla kategorier, mycket tack vare dess fantastiska karaktärer och det grymma manuset signerat Neil Druckmann.
Ellies och Joels gemensamma resa genom ett härjat USA, där de genom otaliga prövningar på liv och död kommer närmare varandra tills de slutligen blir som pappa och dotter, är lika delar vacker som den är fylld av tragedi. Hela spelet är otroligt välskrivet, extremt nervkittlande och med röstskådis-insatser som än idag blåser alla andra spel av stolen. Det är drama på högsta nivå och tempot är verkligen snortajt rakt igenom, trots det tidigare nämnda plankbärandet. Tydligen inspirerades själva regin i ”The Last of Us” av ”No Country for Old Men”, vilket också råkar vara en av mina favoritfilmer. Det är en film som trots många dialogtunga scener går snabbare än tåget, och samma sak gäller för ”The Last of Us”.
Ribban läggs högt redan i inledningen. 20 år innan Joel korsar vägarna med Ellie, vaknar jag upp som hans dotter Sarah. I hennes skor får jag sömndrucket stappla runt i huset och leta efter den försvunna pappan. Snart dyker han upp, jagad av en granne som gått helt bananas, och det slutar med att Joel skjuter ihjäl den infekterade personen. Här börjar det som enligt mig kommer bli det värsta och samtidigt bästa introt i tevespelens historia!
Joel och Sarah flyr tillsammans med Joels bror Tommy i deras bil. Världen utanför har gått åt helvete, med brinnande hus och panikslagna människor överallt, infekterade som går till attack. Andra flyende dyker upp längs vägen och både Tommy och Sarah vill stanna för att plocka upp dem, men Joel säger att de inte ska stanna för någon – han vill inte riskera att de enda han bryr sig om kommer till skada. Hela tiden får jag se bilfärden ur Sarahs perspektiv och känslan av stress och panik tilltar hela tiden.
Hela scenariot påminner om inledningen till ”28 veckor senare”, där Robert Carlyles karaktär överger sin fru och med tårar i ögonen springer över ett fält med zombierna hack i häl. Samma puls får jag under bilfärden med Tommy, Joel och Sarah, men skillnaden är att Joel aldrig skulle överge sin dotter. Inte ens när de kommer fram till Austin och deras bil blir helt sönderkrockad av en pick-up som smashar in i dem.
Trion kravlar snart ut ur vraket, men nu skiftar perspektivet (genialiskt av spelskaparna!) och jag som spelare får istället axla rollen som Joel, eftersom Sarah har skadat sig i kraschen. Med dottern runt halsen springer jag förbi exploderande bensinstationer och allt fler infekterade människor, men just som jag tror att vi ska komma helskinnade därifrån dyker en ännu-inte-smittad soldat upp. Han står rakt i vår flyktväg, med ett automatvapen i händerna, och jag minns hur bottenlös min avsky för honom var när jag spelade ”The Last of Us” för första gången. Jag visste att något fruktansvärt var på väg att hända.
Uppenbart villrådig kring hur han ska agera, frågar soldaten sin överordnade om råd över walkie-talkien. Han vill inte skjuta Joel och Sarah, men blir beordrad att göra just det och höjer därför geväret, pepprar. Den lilla detaljen att soldaten tvekar innan han avlossar skotten, är bara ett av många exempel på de gråzoner som varje karaktär i ”The Last of Us” befinner sig i. Ingen är riktigt ond eller god, alla är bara mänskliga! Såhär elva år senare är det fortfarande nästan inga andra spel som lyckats göra lika verkliga karaktärer.
Joel snurrar runt medan skotten viner, men han är inte tillräckligt snabb. När Tommy kommer ikapp och blåser skallen av soldaten, är det för sent. Dottern Sarah har blivit skjuten och samtidigt som hon dör i Joels armar, föds världens mest filmiska spel. Det här introt är ett tragiskt och fullkomligt magiskt spelögonblick, som gör mig precis lika tårögd varje gång jag startar en ny genomspelning av mästerverket ”The Last of Us”.
