Nästan 20 år innan Sam Raimi inledde den miljonbudgeterade ”Spider-Man”-trilogin så gjorde han tillsammans med några collegepolare och en minimal budget den kultskräckis som kom att blev startskottet för en annan filmtrilogi – ”Evil Dead”.
Inför remaken, som han själv producerat, tar vi en titt på splatterfenomenet och dess historia.
Sam Raimi växte upp tillsammans med Bruce Campbell, som kom att blev huvudrollsinnehavaren i ”Evil Dead”, och tillsammans med Sams bror Ted gjorde de flertal Super 8-komedier med extremt låg budget. Under inspelningen av en av dem, ”It’s Murder!”, fick Raimi idén att satsa på skräckgenren. Efter lite research på drive-in-biografer inleddes arbetet på Raimis långfilmsdebut och skräckfilm. Planen var att spela in en kortfilmsversion först för att få pengar från producenter. Kortisen, ”Within the Woods”, filmades för 1600 dollar men för långfilmen behövde Raimi 100.000.
Raimi vände sig till en av sina vänners advokater, Phil Gillis, som erbjöd juridisk rådgivning trots att han själv inte gillade filmen. Med hans råd i bagaget började Raimi fråga – och i vissa fall tigga – om donationer från praktiskt taget alla han kände eller träffade, och Campbell fick ihop pengar från familjemedlemmar. Till slut hade de en budget om än inte så stor som önskat.
Produktionen av filmen med arbetstiteln ”Book of the Dead” (inspirerat av Raimis fascination för författaren H.P. Lovecraft) kunde börja. Tanken var att nyinspela ”Within the Woods” med högre produktionskvalité och i långfilmsformat. Nyss fyllda 20 så såg Raimi projektet som en ”övergångsrit”.
När det kom till att värva filmteam och ensemble så vände sig Raimi och Campbell till vänner, familj och tidigare medarbetare. Campbell själv spelade huvudrollen som hjälten Ash (han blev skådespelaren i bröderna Raimis filmer då han ansågs vara den flickor ville titta på) och Ellen Sandweiss, som medverkade i ”Within the Woods”, spelade hans terroriserade syster Cheryl.
När det kom till att välja inspelningslokal övervägde de först Raimis hemstad Royal Oak, Michigan men valde till slut Morristown, Tennessee, som var den enda staten med någon entusiasm över projektet. De hittade snabbt en avlägsen stuga flera mil från närmaste byggnader. Filmteamet på 13 personer var alla tvungna att bo i stugan och de flesta fick trängas i samma rum, vilket ledde till en ansträngd stämning och många hetsiga gräl.
I teamet ingick bl.a. makeup-rådgivaren Tom Sullivan som tagits in för att komponera effekterna efter att ha uttryckt ett positivt intryck av att jobba med Raimi. Steve Frankel var den enda snickaren under inspelningen och därmed också filmens enda scenograf. För utomhusscener fick Frankel tillverka mycket rekvisita med hjälp av en cirkelsåg. I övrigt behölls stugan – som saknade VVS – i samma skick som den hittades.
På grund av teamets brist på erfarenhet så blev inspelningen, som inleddes 1979, minst sagt kaotisk. Redan första dagen gick man vilse i skogen och när folk skadades, vilket skedde till och från, var det svårt att få vård eftersom stugan låg så avskilt. En incident involverade skådespelerskan Betsy Baker vars ögonfransar slets av när man tog av hennes ansiktsmask. För att få till effekten av demonögon fick skådespelarna använda glastjocka linser som tog tio minuter att ta på och endast kunde bäras i 15 minuter.
Raimi utvecklade en visuell stil under inspelningen där han snabbt kom på nya idéer till diverse, stämningshöjande kameravinklar. Eftersom man inte hade råd med någon komplicerad kamerautrustning fick man bygga egendesignade riggar, inklusive en kallad ”vas-o-cam” där en kamera gled ner för en träskiva för att skapa en känsla av rörelse. Andra tricks inkluderade att springa omkring med en kamera fastspänd på en träskiva och köra kameran fastspänd på en cykel. Den senare visade sig vara svårutfört och slutade med att Campbell blev påkörd av cykeln och skadades. Campbell fick även flera tänder utslagna av en kameraman som halkade och oavsiktligt slog kameran i hans ansikte.
Raimi blev dock ökänd för att han gillade att ”tortera” sina skådespelare då han ansåg att ifall de led på riktigt så skulle det översättas i skräck på film, något producenten Robert Tapert höll med om. Bland annat föll Campbell och gjorde illa sitt ben under en scen varpå Raimi retades genom att peta i skadan med en pinne. Andra skådespelare blev oavsiktligt skadade av eller inslängda i olika föremål under inspelningen.
Under de sista inspelningsdagarna var det så kallt att man brände praktiskt taget alla möbler i huset för att få värme (endast utomhusscener fanns kvar att filma). Flera skådespelare duschade inte på flera dagar och många blev sjuka. Campbell har beskrivit inspelningen som ”12 veckor av en glädjelös utövning i plåga”.
Den 23 januari 1980 avslutades inspelningen och alla utom Raimi och Campbell åkte hem. Raimi upptäckte dock när han kollade igenom materialet att utfyllnadsscener saknades. Fyra extra inspelningsdagar inleddes för att göra klart filmen och den sista scenen som togs var när Campbell får demonblod sprejat över sig.
Efter den intensiva inspelningen så hade Raimi en jättehög med material som skulle klippas ihop. Han valde en redigeringssällskap i Detroit där han träffade Edna Paul och hennes assistent, Joel Coen (ena halvan av bröderna Coen). Paul klippte majoriteten av filmen men Coen hjälpte till. Coen inspirerades av Raimis idé att göra en prototypfilm för att hitta investerare och gjorde på samma sätt med ”Blood Simple”. Han och Raimi blev vänner under redigeringsprocessen.
Första färdigklippta versionen blev 117 minuter, trots ett manus på 65. Man klippte ner till det mer kommersiellt gångbara 85 minuter. En av de största utmaningarna var sekvensen när liken smälter vilket tog flera timmar att klippa rätt. En annan invecklad del var ljudet, som i många fall hade spelats in felaktigt under filminspelningen. Många ljudeffekter fick spelas in på nytt i studio – döda kycklingar knivhöggs för att få effekten av lemlästat kött och Raimi fick skrika i mikrofonen i flera timmar.
När filmen äntligen blev klar beslöt man sig för att fira med en stor premiär som hölls i Detroits Redford Theatre, Campbells barndomsbiograf. Raimi inspirerades av gimmickmästaren William Castle för att göra premiärupplevelsen extraordinär med bl.a. vindeffekter i salongen och ambulanser som väntade utanför. Slutresultatet var över förväntan då runt tusen besökare dök upp och de flesta med positiv reaktion. Raimi inspirerades till att turnera med filmen för att bygga en hype.
Raimi visade filmen för alla han kunde och bokade möten med distributörer och alla med någon erfarenhet inom film. Så småningom träffade han Irvin Shapiro, som distribuerat George Romeros klassiker ”Night of the Living Dead” (som ”Evil Dead” delvis lånat inspiration från). Han skämtade om att filmen inte var någon ”Borta med vinden” men att den ändå hade kommersiellt potential. Han valde att distribuera den men ville ändra titeln ”Book of the Dead” vilken han ansåg tråkig och efter brainstorming från Raimi så kom man fram till ”The Evil Dead”. Shapiro föreslog också att distribuera den internationellt vilket dock krävde mer pengar och Raimi skrapade ihop vad han hade.
Då Shapiro var en av grundarna till filmfestivalen i Cannes så tillät han Raimi att visa filmen där 1982 utanför tävlingen. Stephen King var närvarande och hyllade senare filmen som han ansåg var originell och banbrytande, och blev hans femte favorit inom skräckgenren. Hans stöd blev viktigt när man sökte distributörer och uppmärksammades av kritiker, som annars skulle ignorerat en lågbudgetfilm av dess like.
Uppmärksamheten snappades upp av brittiska filmdistributören Stephen Woolley som trots att han såg filmen som en risk valde att släppa den i Storbritannien. Woolley imponerades av både Raimi och filmen, och valde därför att satsa på den mer än vad man vanligtvis gjorde med lågbudgetfilmer. Den brittiska PR-kampanjen innebar marknadsföring i form av bl.a. posters och trailers som spreds över hela landet.
Även tidningen Fangoria uppmärksammade filmen och tillsammans med positiva recensioner och Kings hyllning ledde hypen till en riktig, kommersiell premiär. New Line Cinema plockade efter förhandlingar upp filmen och släppte den inom landets gränser. Smygvisningar i bland annat New York och Detroit fick tillräckligt positiv respons för beslutet till en bredare distribution. New Line Cinema gav även Raimi tillräckligt med pengar för att betala sina investerare.
Tack vare en stark marknadsföringskampanj blev det succé. Filmen drog in totalt 2,4 miljoner dollar världen över – nästan åtta gånger så mycket som sin budget. Under sin första vecka i England drog den in 100.000 pund och blev snabbt veckans bästsäljande videosläpp. Den blev landets bäst säljande video under hela året och slog ut storbudgetfilmer som ”The Shining”. Inledningsvis var resultatet i hemlandet en besvikelse men då ryktet om den spreds så blev den så småningom en eftersuccé.
Men filmen var inte helt okontroversiell. Raimi gjorde den blodig och våldsam utan eftertanke på censuren, vilket ledde till åldergränsen X och stämpeln som en ”video nasty”. Stämpeln föll ofta på porrfilmer och extremt våldsamma, motbjudande filmer. ”Evil Dead” ansågs som en av de våldsammaste filmerna under sin tid och censorerna var bekymrade över det våldsamma innehållet vilket skadade en del av den kommersiella potentialen. Men medan den ansågs vara en ”video nasty” så blev den samtidigt nr 1 inom det området då den var årets bäst säljande videofilm. Den totalförbjöds i vissa länder på antingen bio eller video.
Raimi följde upp succén med ”Crimewave” (1985), en thrillerkomedi som han skrev ihop med Joel Coen och hans bror Ethan. Filmen floppade och Campbell, som beskrev produktionen som en katastrof, påpekade att få regissörer kommer tillbaka efter en sådan besvikelse. Raimi hade dock stöd från filmbolaget att göra en uppföljare till ”Evil Dead”, ett beslut han ursprungligen tog i ren desperation. ”Evil Dead II” (1987) var delvis en nyinspelning av originalet men med mer humor och slapstick. Filmen hade en större budget och gjorde även den succé, speciellt bland kritiker varav många ansåg den bättre än första filmen.
Raimi ansågs vara en regissör att räkna med och fick en ännu större budget för sin nästa film, superhjältefilmen ”Darkman” (1990), som även den blev en kassasuccé. Framgången ledde till en ännu större budget för ”Army of Darkness” (1993), Raimis andra uppföljare till ”Evil Dead” som utspelade sig på medeltiden. Fansen älskade den även om den kommersiellt inte gick lika bra som föregångarna. Efter det övergav Raimi skräckgenren för andra genrer, varav ”Spider-Man”-filmerna dragit in mest pengar och etablerat honom som en av Hollywoods främsta. Han gjorde dock comeback i skräckgenren med ”Drag Me to Hell” (2009).
För Campbell blev karaktären Ash i ”Evil Dead”-filmerna hans stora paradroll. Han har fortsatt samarbetet med Raimi men oftast i cameo-roller. Han har dock en lojal skara fans och göra ofta populära publikframträdanden.
Förutom uppföljarna resulterade ”Evil Dead” i flera TV-spel, ett för Commodore 64 år 1984 och en trilogi för PlayStation och PlayStation 2. (Campbell gjorde rösten som Ash och Raimis bror Ted Raimi, som även medverkade i filmerna, bidrog.) Karaktären Ash har använts i en rad serietidningar där han bekämpat både Freddy, Jason, zombieversioner av The Avengers samt räddat livet på Barack Obama. 2003 utvecklade man en musikalversion av filmen, ”Evil Dead: The Musical”, med tillåtelse av Raimi och Campbell.
”Evil Dead” var knappast den första eller sista lågbudgetskräckisen som mot alla odds gjort succé och presenterat en färsk stjärnregissör för publiken. Men ”Blair Witch Project” och ”Paranormal Activity” i all ära – Sam Raimis debutfilm var en säreget nyskapande och banbrytande splatterfest vars chockpåverkan och kultstatus alltid kommer ha en egen, välförtjänt plats i filmhistorien.
