Evil Dead (1981)

Upplägget med festglada - och pilska - ungdomar i öde hus utsatta för diverse faror har använts till döds vid detta lag, inte minst i "Fredagen den 13:e"-serien och senast i den onekligen fyndiga "The Cabin in the Woods". Bland de första som snappade upp konceptet var dock en ung collegestudent vid namn Sam Raimi och hans vänner.

Raimi & co, inklusive Bruce Campbell som tack vare sin lycka med damerna utsågs till gruppens skådespelare och filmens huvudrollsinnehavare, tog några hårt förvärvade pengar och drog ut i skogen till en i verkligheten övergiven stuga där de filmade den här kultfilmen under svåra och rejält budgetbegränsade förhållanden. Inblandade har kallat inspelningen den värsta upplevelsen i sina liv, men resultatet är en fröjd.

Ash (Campbell), hans flickvän, syster och två vänner till ska ha en myshelg ute i ett ensligt hus i skogen. Där hittar man, under fylla och gräsrökande, en gammal bok - The Book of the Dead - med de typer av mystiska skrifter man inte bör läsa högt i en kuslig stuga i skogen. Men eftersom vi befinner oss i en skräckfilm så är det just det våra oturliga hjältar gör och snart knackar demoner på dörren.

Vad som följer är en hysterisk om än konstnärligt kompetent slaktfest med blod, våld och splatter så det räcker och blir över. Demonbesatta människor hugger ihjäl varandra med diverse redskap så blodet sprutar, lemmar flyger och grönt, bubblande slem puttrar. Men Raimi - som på senare år utvecklat sig som en mer stilren regissör även om han återvände till sina rötter i "Drag Me to Hell" nyligen - bevisar här tidigt prov på sin talang bakom kameran.

Här finns en uppenbar kärlek till genren och en fantastisk känsla för stil i sin kombination av skräck, våld och inte minst humor. Det är gjort med glimten i ögat utan att bli överdriven buskis. Referenserna till klassiker som "Night of the Living Dead", "Exorcisten", "Rosemarys baby" och "Carrie" (för att nämna några) är många och påtagliga.

Samtidigt är det skräckfilm gjort med hjärta. Även om den låga budgeten märks väl så är det icke-animerad splatter av den gamla, goda skolan. Man bygger upp terrorn och våldet med bravur för att avsluta med en underbart slafsig final som Peter Jackson kan tacka sin lyckliga stjärna för inspiration till sin tidiga karriär. Detaljer som våldtäktsscenen med trädet eller den besatta flickvännen med dockansikte är sådana som skrämmer mer än vad valfri skräckremake lyckas med idag.

Visst har den åldrats en aning och skådespeleriet är kanske inte av högsta kvalité (Campbell utnyttjades mer och bättre i uppföljarna). Men det är fortfarande något speciellt med den här kraftfulla kultrullen. Det finns en anledning till att den fått en fanatisk fanbase världen över och att regissören fått en karriär baserad på miljonsatsningar.