Recension: “Starfield” siktar mot stjärnorna - men når inte hela vägen fram

När man startar ett nytt Bethesda-spel för första gången, vet man ungefär vad man har att vänta. Spelstudion har i flera decennier finslipat på sitt numera klassiska rollspelsrecept med både “Elder Scrolls”- och “Fallout”-spelen, och blivit en av industrins ledande giganter inom genren.

 

Men med “Starfield” tar Bethesda språnget ut i rymden, och överger fantasyvärldar och postapokalyptiska USA. Här vaknar man upp på en gruvstation ute i rymden och får i uppdrag att bryta lite märkliga metaller. Vips! Det visar sig vara något helt annat man just hittat, och snart är både pirater och rymdfarare på plats.

 

Jag ska inte avslöja för mycket om berättelsen, men jag kan åtminstone nämna bristen på den. Plötsligt får man bara ett komplett rymdskepp med tillhörande robotkompanjon, och efter kan man i princip ge sig ut och upptäcka galaxen. Till skillnad från både “Skyrim” och “Fallout 4” är det en ganska snabb introduktion, vilket ändå kan vara skönt för den otålige som bara vill hoppa in i spelet.

 

 

Trots en svag start, är dock spelet väldigt uppslukande. Jag älskar att vara ute i rymden och plötsligt stöta på prisjägare som är ute efter mig, besöka planeter som råkat ut för blodtörstiga aliens, eller att agera kurir åt olika leverantörer på resor genom galaxen.

 

När det kommer till min karaktär satt jag i ungefär 45 minuter och pillade i inställningarna. Precis som man kan vänta sig, finns alla möjliga sorters frisyrer, ärr, och ansiktsdrag att justera och att välja mellan. Själv valde jag att göra en karl, som blev ganska lik mig till utseendet med både mörkt hår och blå ögon. Är jag fantasilös? Absolut, och då har jag inte ens avslöjat vad min gubbe heter.

 

Personlighetsmässigt skiljer vi oss åt dock. Han är en handlare och har bland annat egenskapen Kid Stuff, som gör att jag tvingas betala mina föräldrar en viss procent av mina pengar varje vecka. Därefter är jag också alltid efterlyst, vilket leder till att prisjägare kan dyka upp titt som tätt. Min sista egenskap är att jag växte upp på gatorna i storstaden Neon, vilket bland annat ger en fler dialogval och bättre uppdragsbelöningar just där.

 

När jag gjorde min gubbe resonerade jag med mig själv, och kom fram till att jag vill ha återkommande utmaningar. Valet landade på folk som vill skada mig och en familjerelation. Tanken slog mig att det måste finnas någon fördel med att ha kvar föräldrarna i livet – och tro mig, de är en ekonomisk belastning, men de fyller en lite större funktion än så.

 

I arsenalen har man en mängd olika vapen att välja bland. Det finns bland annat knivar och ishackor för den som tycker om slåss på nära håll, och olika gevär samt pistoler för alla som vill ha lite avstånd mellan sina fiender. Precis som med ens rymddräkt går dessa vapen att uppgradera vid olika arbetsbänkar.

 

Med “Starfield” fortsätter Bethesda att satsa på kompanjoner som följer med och hjälper till på uppdrag. Dessa kan man fördela över delar av sin packning på, byta vapen och utrustning på, samt utveckla relationer med. Dessvärre är dessa följeslagare irriterande och i vägen, men lyckligtvis dör de inte under uppdragen vilket är tacksamt. Själv tycker jag att det är roligare att spela som ensamvarg.

 

 

 

Grafiskt sett är jag för första gången imponerad av ett Bethesda-spel. Senaste delarna från både “Elder Scrolls” och “Fallout” tyckte jag inte levererade alls rent visuellt, men med “Starfield” har spelstudion faktiskt blivit bättre. Det finns massvis av olika karaktärer, och nästan alla är snyggt modellerade och animerade.

 

När det kommer till planeterna, städerna och rymdstationerna är dessa också en fröjd för ögat. “Starfield” är ett enormt spel och det märks att Bethesda lagt ner mycket resurser på att skapa en levande och unik värld. Bland himlakropparna kan man besöka bekanta ställen såsom Mars och månen samt de påhittade planeterna Jemison, Akila, och Volii Alpha, som alla har större städer byggda på sig.

 

För det mesta är dessa kolonier rika på liv, men när jag besökte nyhetskontoret SSNN i staden New Atlantis på planeten Jemison, blev jag en aning besviken. Trots att de har en fullkomligt enorm byggnad, sitter reportern som en receptionist i entrén och hennes kollega, som råkar vara kanalens stora nyhetsankare, befinner sig bara några meter bort och ser dum ut. Tänk om kollegorna på SVT:s “Rapport” bara hängde i lobbyn i TV-huset om dagarna?

 

Rimligtvis borde det vara lite fler kollegor där, och “höjdarna” kanske hade satt någon våning upp. Just såna grejer förstör inlevelsen, men jag försöker inbilla mig att SSNN har så pass mycket modern teknik, att två personer kan hålla igång maskineriet bakom galaxens största nyhetskanal.

 

 

Vad det gäller skådespeleriet, har jag faktiskt inte tänkt en enda gång att en viss karaktär delar röst med en annan. Vilket är imponerande, eftersom detta har varit ett problem i Bethesdas tidigare rollspel. Det finns många figurer att prata med i “Starfield” och att de har unika röster gör att karaktärerna sticker ut ännu mer.

 

Sedan måste man även nämna rymdskeppen i en recension av “Starfield”. Detta är det primära transportmedlet i spelet, och under sina resor stöter man även på olika rymdstrider. Här måste man välja hur energin ska fördelas mellan skeppets olika system.

 

Ifall man måste skjuta laserstrålar mot rymdpirater är det ett gott råd att minska energin för motorerna och öka den på sköldarna och sina vapensystem. Mellan striderna kan man även uppgradera sitt skepp, så att man kan skjuta mer och åka snabbare.

 

“Starfield” är kort och gott en hyllning till alla stora rymdberättelser där ute. Givetvis har Bethesda sneglat på “Star Wars” för resorna, “Star Trek” för olika etiska dilemman, och “Alien” för skräckmomenten. Klassiska koncept som spelstudion lånar friskt av och det välkomnar jag helt.

 

 

Tyvärr är det enorma upplägget i “Starfield” också dess svaghet. Bethesda vill så gärna göra ett spel som är lika mycket action, rollspel som rymdkrig, men det slutar med att de tar vatten över huvudet. Alla delarna är riktigt bra, men de är kanske inte lika välpolerade som konkurrenternas spel, som i sin tur kanske inte är lika ambitiösa.

 

Men precis som med Bethesdas tidigare äventyr, är “Starfield” storslaget, påkostat och inbjudande. Under tiden jag har recenserat det, har det varit svårt att slita sig från datorn och jag vet att jag kommer lägga otaliga timmar på att utforska denna fantastiska värld, trots att den har sina fläckar.

 

 

 

Genre: Rollspel
Plattform: PC, Xbox Series X/S
Utvecklare: Bethesda Game Studios
Utgivare: Bethesda Softworks
Släpps: 6 september